Regeringen ger svensk förvaltning ytterligare en byråkratisk fotboja

Regeringen säger sig vilja minska regelbördan i staten. Under flera år har detta varit ett uttalat mål, inte minst diskuterat av Produktivitetskommissionen. Men i praktiken har det visat sig vara svårt att minska regelbördan.

Reglerna växer som ogräs

Särskilt motståndskraftig är den ekonomiadministrativa reglering som riktas mot förvaltningen själv. Här växer reglerna snarare till – snabbt, tätt och utan tydlig kontroll. Som ogräs. Ett belysande exempel på hur detta går till är ett pågående arbete med att reglera myndigheternas lokalförsörjning.

I slutet av november förra året fick 74 remissinstanser ta emot en anonym och kortfattad promemoria från Finansdepartementet. Budskapet var tydligt: fler och mer detaljerade regler behövs för att pressa ned myndigheternas lokalkostnader. Myndigheterna ska styras hårdare mot att ta mer hänsyn till distansarbete, beläggningsgrad och samverkan med andra myndigheter.

Bakgrunden är en rapport från Riksrevisionen, där det beräknas att staten skulle kunna spara omkring en miljard kronor om varje statsanställd i ett urval myndigheter hade 15 kvadratmeter kontorsyta. Siffran är lockande. Men den är också lösryckt.

Förvaltningen är hårt pressad

Ingenstans i promemorian visas det att myndigheterna inte redan gör sitt yttersta för att använda lokalerna effektivt genom distansarbete, samutnyttjande eller anpassad dimensionering. Och framför allt framgår det inte att eventuella brister beror på en för svag reglering eller att myndigheterna upplever att dagens reglering ger ett för svagt effektiviserings- eller besparingstryck.

Om myndigheterna redan befinner sig under starkt kostnadstryck, varför skulle ytterligare regelkrav få dem att prestera mirakel?

Redan i dag är myndigheterna – genom olika författningar – ålagda att hushålla med resurser, bedriva verksamheten effektivt och samverka med andra myndigheter för statens bästa. Därutöver är de sedan länge utsatta för återkommande generella besparingskrav. Förvaltningen är alltså redan hårt pressad. Riksrevisionen konstaterar också att myndigheterna under de senaste tio åren har minskat den genomsnittliga hyreskostnaden per anställd från 66 000 till 51 000 kronor per år, räknat i fasta hyrespriser.

Trots detta drar promemorian slutsatsen att problemet är för svag reglering – och att lösningen därför är fler, mer detaljerade och mer administrativt krävande regler. Det är svårt att se logiken. Om myndigheterna redan befinner sig under starkt kostnadstryck, varför skulle ytterligare regelkrav få dem att prestera mirakel? Det enda som med säkerhet följer är ökade administrativa kostnader – något som också framgår av promemorian.

Stoppa regeringens regleringsprojekt

Här uppstår en paradox: samtidigt som regeringen talar varmt om regelförenkling, föreslås nu en ny, kostnadsdrivande reglering utan en analys som mer precist visar hur denna reglering ska undanröja eventuella problem.

Detta regleringsprojekt bör stoppas. Innan nya regleringskrav staplas ovanpå gamla måste regeringen göra det grundläggande arbetet: ta fram en gedigen analys av var och hur lokalförsörjningen brister. Identifiera faktiska hinder, och pröva olika åtgärder som ger effekt utan att kväva verksamheten i administration.

Att jaga kvadratmeter är politiskt tacksamt. Det ser handlingskraftigt ut på papperet. Men verklig reformpolitik kräver mer än räknemaskiner och hastigt framkastad reglering. Slutmålet måste vara en statlig lokalförsörjning som är effektiv och ändamålsenlig – inte ännu en byråkratisk fotboja som kostar mer än den smakar.