Professor: Regeringens styrning av Sida tycks vara olaglig

Dagens Nyheter redogör för att Sida, efter påtryckningar från företrädare för regeringen, har ändrat sin tolkning av regelverket för hur stöd till svenska partianknutna organisationer ska betalas ut, det så kallade PAO-stödet.

Sida har upprepade gånger underkänt Sverigedemokraternas (SD) ansökningar om detta stöd. De har bedömts brista i kvalitet, varför partiets stiftelse Hepatica fram till och med 2023 inte fått några pengar.

Men efter samtal mellan biståndsminister Benjamin Dousas (M) statssekreterare Diana Janse och SD:s riksdagsledamot Björn Söder (som enligt Dagens Nyheter även har agerat kraftfullt mot handläggare på Sida), och därefter kontakter mellan Janse och Sidas generaldirektör Jakob Granit, har Sida nu alltså ändrat tolkningen av regelverket så att Sida kan betala ut pengar till Hepatica.

För det första tycks styrningen av Sida vara olaglig.

Den som anser att myndigheter som Sida ska vara obrottsligt lojala mot regeringen kan tycka att det som har skett är i sin ordning. Den som däremot anser att Sida och regeringen ska vara lojala mot den konstitutionella demokrati som vi har i Sverige och svenska regelverk har dock anledning att resa frågetecken kring den styrning som Sida har utsatts för.

Styrningen tycks vara olaglig

För det första tycks styrningen av Sida vara olaglig.

Informella kontakter mellan regeringsföreträdare och myndigheter – där regeringsföreträdare tydliggör hur regeringen anser att ett regelverk bör tolkas – är förvisso inte otillåtna. Konstitutionsutskottet har dock flera gånger klargjort att viljeyttringar från regeringsföreträdare i sådana kontakter ska framföras med försiktighet och att de inte får uttryckas på så sätt att myndigheten uppfattar dem som bindande.

Det gäller särskilt vid myndighetsutövning mot enskild – vilket Hapatica-fallet är ett fall av – där Konstitutionsutskottet har sagt att kontakterna främst bör ske på tjänstemannanivå.

Om man betraktar Diana Janses agerande mot Sida kan ”viljeyttringen” svårligen tolkas som något annat än en direkt order. För den tolkningen talar dels att kontakten inte har skett på tjänstemannanivå, dels att Diana Janses ska ha lovat Hepatica stödet, dels att generaldirektör Jakob Granit, i interna mejl på Sida, ska ha framhållit att ”pressen från den politiska ledningen att betala ut pengar till Hepatica är mycket stor”, och att Sida därför måste se över sin tolkning av regelverket.

Detta trots att en handläggare på Sida bara två dagar tidigare, i ett mejl till Hepatica, klargjort att Sida inte kommer att ändra sin tolkning av reglerna så att Hepaticas ansökningar kan beviljas, och att Hepatica, för att få stödet, måste inkomma med nya eller reviderade ansökningar som lever upp till gällande regeltolkning.

Sida verkar alltså ha gjort en intern tolkning av regelverket just innan generaldirektören gav beskedet om en ändrad tolkning.

I efterhand uppger generaldirektören till Dagens Nyheter att han inte har blivit utsatt för påtryckningar. Påtryckning eller ej, faktum kvarstår – regeringsföreträdare får inte framföra sina viljeyttringar på ett sådant sätt att de uppfattas som bindande av myndigheten. Och med tanke på att Jakob Granit, enligt Dagens Nyheter, tidigare backat tjänstemännens bedömning och beslutet att avslå pengar till Hepatica, är det svårt att frigöra sig från intrycket att Janse tydligt efterfrågat en tolkning som medger stöd till Hepatica.

Agerandet dessutom olämpligt

För det andra framstår agerandet från regeringsnivån som olämpligt. I Sverige har vi länge värnat om grundläggande och grundlagsstadgade principer om saklighet, objektivitet, rättssäkerhet och offentlighet. Beslut om regelverk som gäller enskilda ska följa vissa processer som garanterar att dessa principer får genomslag.

Att myndigheterna har en viss självständighet i relation till politiken är en del i värnet om dessa principer. Principerna värnas också av särskilda bestämmelser, bland annat i förvaltningslagen, om hur beslut ska beredas och fattas i myndigheter.

Dessa bestämmelser ska garantera inte bara allsidig belysning av frågor utan också offentlighet. Beredningar och beslut ska dokumenteras och arkiveras, vilket gör att den som vill, med stöd i offentlighetsprincipen, kan hämta ut materialet och följa beslutsgången för att se vem som har bestämt vad och på vilka grunder. På så sätt kan ansvar utkrävas.

”Så är inte tanken att landet ska styras”

När i stället regeringsföreträdare via sms och telefonsamtal pressar generaldirektörer att skyndsamt fatta beslut med en bestämd innebörd över huvudet på myndighetens anställda, som är de som sitter på sakkunskapen, äventyras sakligheten, rättssäkerheten och öppenheten. Dessutom riskerar det att skapa en ordning där generaldirektörer ser myndigheterna som sina egna fögderier som de kan styra och ställa med som de vill.

Verksledningar och departementsledningar smälter samman, medan underliggande sakenheter distanseras och alieneras från ledningarna.

Så är inte tanken att landet ska styras. Regeringsformen föreskriver i stället tydligt (12 kap., 2 §) att regering och myndigheter ska hållas klart åtskilda i ärenden som rör myndighetsutövning mot enskild. Om regeringen vill att en myndighet ändrar sina beslut i sådan ärenden bör den genom ett formellt regeringsbeslut ändra det regelverk som styr myndigheten – särskilt om den, som i det här fallet, har fått information om att myndigheten, trots hårda påstötningar, inte har för avsikt att ändra sin tolkning av gällande regelverk.