Planekonomi har alltid fungerat dåligt, Sten B Nilsson

Förädlingsvärdet enligt SCB:s input/output beräkningar är knappt 150 miljarder kronor (2022) och har ökat stadigt sedan 2015 (105 miljarder kr). Enligt samma statistik kommer merparten från massa- och pappersindustrin (dubbelt mot sågverken).

Sågtimmer betalas högre än massaved, men har man inte en stark massaindustri går det illa. I Norge har pappersindustrin krympt ihop och en stor del av massaveden exporteras för betydligt lägre priser än vad svenska skogsägare får. Dessutom har de norska sågverken en lägre betalningsförmåga då man har dålig avsättning för sågverksflisen som i Sverige har en god marknad. De norska skogsägarna får därför väsentligt sämre betalt för sitt virke.

42 miljarder i nya anläggningar

I de mellansvenska skogsföretag som jag har varit vd för har timmerandelen normalår varit ungefär 50 procent. Redan vid avverkning blir alltså ungefär hälften av rundveden massaved eller energisortiment. Dessutom blir normalt bara hälften av sågtimret sågad vara och resten flis, sågspån och energisortiment. Därför blir ungefär 75 procent av rundveden massa- och energisortiment, och utan en god avsättning för detta skulle skogsägarna få sämre betalt för virket.

Utan en stark massaindustri får timret låga värden.

Åren 2021-2023 investerade skogsindustrin 42 miljarder kronor i nya anläggningar och befintliga industrier, så nog utvecklar man värdekedjorna. Utöver detta görs stora investeringar i kraftvärmesektorn (som inte räknas till skogsindustri). Här används restprodukter från skogen (grenar, toppar, bark, sågspån och flis). I södra och mellersta Sverige har trädets alla delar en god marknad, så vad Sten B Nilsson menar med att värdekedjorna inte fungerar är en gåta.

Marknaden anpassar industrin till förutsättningarna

Sten B Nilsson antyder att politiken borde ha ett strategiskt perspektiv på virkesanvändningen och lika naiv är EU-lagstiftningens taxonomi och förnybarhetsdirektiv som inte erkänner att marknadsekonomin kan lösa hur man bäst skall använda rundveden.

Vi hade en liknande lag i Sverige (1975–1993). Träfiberlagen byggde på narrativet att det var ett underskott av träfiberråvara i landet och syftet var att med ett ransoneringssystem prioritera önskad skogsindustris behov av träfiber. Den redan etablerade industrin prioriterades och nya marknadseffektiva lösningar missgynnades. Lagstiftningen avskaffades efter utredningar till förmån för en sund marknadsekonomi 1993. Planekonomi fungerar dåligt.

I Pöyry var jag med och räknade på investeringar för etablering och expansion av massa-, sågverks- och skivindustri i Sverige och andra delar av världen. Investeringar i svensk massaindustri visade god lönsamhet, medan allokering av ny skivindustri, som Sten B Nilsson föreslår, aldrig föll väl ut i Sverige.

Löjligt narrativ

Skogsindustrin har tjänat bra de sista 10 åren, men det är inte enbart tack vare en svag krona, låga räntor och virkespriser (som för övrigt har mer än dubblats i mellansverige på 3 år). Långsiktiga investeringar i hela värdekedjan har lett till framgång. Självklart görs det före varje investering noggranna analyser av vad som ger bäst avkastning. Narrativet att industrin och skogsägarna inte vet sitt eget bästa är kort sagt löjligt. Dessutom hade kronans värde varit betydligt lägre utan det ständiga inflöde av kapital i dollar, euro och pund som skogsnäringen bidrar med. Nettoexporten på cirka 130-140 miljarder kronor per år (SCB) bidrar till svensk ekonomi på ett unikt vis.  

Efterfrågan kommer justeras till utbudet

Industrikapaciteten har ökat under de sista 30 åren till fromma för skogsägarna, men det råder ingen ”….strukturell brist på virke.”  Det är nu snäva virkesbalanser framförallt för sågverken på grund av stora naturvårdsavsättningar. Det kommer marknaden lösa. I en strukturomvandling kommer sågverk med dålig lönsamhet läggas ner och andra sågverk anpassar nu förbrukningen till tillgång. Efterfrågan på virke kommer justeras till utbudet och så bör det vara i en bransch som bygger på långsiktigt hållbar produktion.