Offentliga arbetsgivare bör ersätta reservofficerare för inkomstbortfall

Fred och frihet är värt att försvara – men någon ska göra det också. Sverige är ett stort land med en liten befolkning och ett omfattande behov av ett robust försvar.

Ungefär en tredjedel av den svenska officerskåren ska utgöras av reservofficerare, alltså personer som har ett civilt jobb till vardags men är utbildade och anställda av Försvarsmakten för att vara militära chefer och ledare i händelse av höjd beredskap eller i värsta fall krig. De bidrar till försvarsförmågan med både militär och civil kompetens och ett mycket stort samhällsengagemang.

Av de drygt 7000 reservofficerare som i dag är anställda av Försvarsmakten behöver minst 5800 vara krigsplacerade i just försvaret. Rätt person med rätt kompetens ska göra rätt jobb i krigsorganisationen.

Halva kåren nära pensionsålder

Under många år av nedskärningar har Försvarsmakten brustit i hanteringen och nyttjandet av sina reservofficerare. Nu när försvaret ska växa, och det snabbt, visar sig vissa problem: Genomsnittsåldern för svenska reservofficerare är 55 år, endast var femte är yngre än 45. Alltför många har inte övats på decennier. Även om engagemanget och försvarsviljan är god är det därför inte alls säkert att alla reservofficerare faktiskt kan tjänstgöra.

En reservofficer drabbas inte sällan av ett kännbart inkomstbortfall under den militära tjänstgöringen.

För att ta reda på hur många reservofficerare som vill, kan och är lämpade att tjänstgöra gör Försvarsmakten nu en inventering, vilket är mycket välkommet. Men även om en hög andel av reservofficerarna fortfarande skulle vara användbar tickar klockan – om tio år har omkring halva kåren nått pensionsåldern.

För att lösa problemet behöver många fler nya reservofficerare utbildas varje år. Och varenda befintlig reservofficer som är lämplig behöver övas, kompetensutvecklas och krigsplaceras.

Samhällets stöd avgörande

Försvarsmakten behöver bli bättre på att rekrytera till reservofficersutbildningen, och på att ta tillvara på redan befintliga reservofficerare genom bättre personalhantering. Men även det civila samhället behöver dra sitt strå till stacken för att reservofficerare ska kunna bidra till vår försvarsförmåga.

En reservofficer drabbas inte sällan av ett kännbart inkomstbortfall under den militära tjänstgöringen. Allt fler företag inom det privata näringslivet väljer därför att fylla ut sina anställdas löner när de tjänstgör i försvaret, utan att den anställde ska göra avkall på någon annan förmån.

Dels ser man det som en hållbarhetsfråga – utan försvarsförmåga, ingen fred och frihet. Dels ser man det som en moralisk fråga – den enskilde ska inte gå back för en så viktig samhällsinsats. Att det dessutom är rekryteringsfrämjande när man söker kvalificerad, säkerhetsprövad, ledarskapsövad och samhällsengagerad personal skadar inte heller.

Utan personal, inga förband

Det här borde förstås även statliga, regionala och kommunala arbetsgivare också göra. Men för det krävs politiska beslut.

Det finns ingen partipolitisk oenighet vad gäller behovet av ett hållbart och robust försvar. Men den politiska viljan behöver spridas även utanför försvarsutskottet. Den viktigaste försvarsförmågan finns i personalen, utan den finns inga förband.

Fred och frihet är inte ett ansvar enbart för vissa medborgare, utan för alla. Därför behöver hela samhället stötta de män och kvinnor som är villiga att ta ansvaret för vårt gemensamma försvar.