Nyttja myndighetsanställdas språkkunskaper bättre

Vid myndighetsutövning är svenska det enda språk som är tillåtet att kommunicera på. I vårt samhälle behärskar många invånare och myndighetspersoner andra språk lika bra som svenska och det borde ses som en tillgång med flerspråkighet.

Myndigheter slösar med resurser

I händelse av att myndighetspersonen och personen som ärendet gäller har lättare att kommunicera med varandra på annat språk än svenska är det ändå inte tillåtet vid myndighetsutövning, utan tolk ska anlitas.

I praktiken innebär det att myndighetspersonen pratar svenska med tolken, som ska översätta till personen som ärendet gäller. Denna person svarar tolken, samtidigt som myndighetspersonen förstår vad som sägs, men tolken ska ändå översätta till svenska. Tolkning innebär alltid viss risk för missförstånd och i det beskrivna fallet är det dessutom resursslöseri. I myndigheter som Migrationsverket, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen uppstår denna situation ofta.

”Om båda parter är överens”

I ärenden som inte är myndighetsutövning är det tillåtet att kommunicera på andra språk. Det borde vara rättssäkert att kommunicera på modersmålet för personen som ärendet gäller om myndighetspersonen har av myndigheten godkända kunskaper i detta språk.

Det uppstår situationer där det är båda parternas hemspråk som är det gemensamma, och ändå måste samtalet föras genom tolk. Detta torde upplevas som besvärande för samtliga parter, inklusive tolken. Engelska, tyska, nordiska språk inklusive finska och isländska, spanska, farsi, arabiska, turkiska och serbokroatiska är språk som många i Sverige behärskar. Om båda parter är överens om att samtalet kan ske på något av dessa språk, borde det vara tillåtet i myndighetsutövningen.

Ta tillvara på flerspråkigheten

Dåvarande arbetsmarknadsministern Ylva Johansson (S) gav 2017 myndigheterna i uppdrag att i högre utsträckning använda medarbetare som har kunskaper i språk som talas av många asylsökande och nyanlända. Men detta uppdrag skulle inte omfatta deras myndighetsutövning och enbart fungera som ett komplement till tolkanvändningen. På så sätt avsågs flerspråkiga medarbetares insats öka tillgängligheten till kvalificerade tolkar just till myndighetsutövandet.

Jag anser att regeringen vid det tillfället borde ha gått vidare och låtit utreda hur dessa medarbetares särskilda kompetens utnyttjas på ett sådant sätt att myndighetsutövandet effektiviseras och servicen till medborgare och klienter förbättras.

Det uppstår situationer där det är båda parternas hemspråk som är det gemensamma, och ändå måste samtalet föras genom tolk.

Svenska domstolar tillämpar tolked. Det innebär att de som åtagit sig att tolka i mål omfattas av tystnadsplikt, ska presentera sig och utöver det avge en ed som uttrycker att man ”…lovar och försäkrar på heder och samvete, att jag efter bästa förstånd skall fullgöra det tolkuppdrag som lämnats mig.” Det är naturligtvis viktigt att den som vid myndighetsutövande agerar både som myndighetsperson och tolk, uppfyller sådana förväntningar. Därutöver bör det inte ställas ytterligare formella krav på denne, utöver att den part som utövandet gäller har godkänt detta. I fall då det föreligger en risk för jäv, eller oprofessionell hantering av personuppgifter och förvanskning av dialogen ska en extern tolk inkallas för att åhöra samtalet i realtid eller i efterhand.

En fråga för konstitutionsutskottet

Sammantaget talar det sunda förnuftet för en översyn av språkbruket vid myndighetsutövning. Den nuvarande ordningen speglar inte det samhälle vi har i dag, när många anställda i kommuner och stat inklusive länsstyrelser, behärskar fler språk än svenska. Därför bör förslagen i min riksdagsmotion övervägas och behandlas i exempelvis konstitutionsutskottet.

Under alla år har mitt yrkande som lyder: ”Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att utreda förutsättningar och villkor för att tillåta andra språk än svenska vid myndighetsutövning och tillkännager detta för regeringen”, behandlats i kulturutskottet, som visserligen ansvarar för språkfrågor inom lagstiftningen, men inte styr över myndigheter.

Det är kanske skälet till att frågan under fem år inte tagits på allvar av riksdagen. Gör om och gör rätt.