Myndigheters frihetskultur för stor – bör ses över

I Sverige har vi sedan länge en demokratiskt fastställd skogspolitik. Den ger svenska skogsägare en påtaglig frihet att bruka sin skog men med ett visst medföljande ansvar. Samhällets och politikens uppgift är att se till helheten.

De ska balansera nyttan av skogsbruk mot andra värden som skogen kan ge. Myndigheters roll i sammanhanget är att bistå politiken med sakkunskap och råd. De kan också tillåtas fatta delegerade beslut inom sitt område.

Ibland kan det hända att politik och myndigheter inte har samsyn. Detta är i sig inget konstigt. Politiken har att se till helheten medan myndigheter mer ska hantera delar av den.

Myndigheter och tjänstemän som under lång tid fokuserat på ett specifikt särområde hamnar antagligen lätt i uppfattningen att det egna området borde prioriteras. Historiskt har dock myndigheter generellt agerat i enlighet med insikten om att politiken till sist ändå kommer att genomdriva sin vilja. 

I och med EU-inträdet har detta ändrats.

EU som maktmedel

Myndigheter kan nu med framgång obstruera mot givna politiska direktiv under förevändning att de bara följer EU-lagstiftningen.

Denna är ofta snårig, och den kräver omfattande tekniska insikter i de frågor som regleras. Det saknar ofta politiken, vilket ger myndigheter ett övertag.

Vanligt är också att myndigheterna plockar underlag från källor som passar agendan och utelämnar sådant som säger emot

När myndigheter inte vill acceptera den politiska styrningen och anser sig veta bättre finns det ett helt register av metoder för att obstruera och förvränga instruktionen.

Det kan handla om svårupptäckta felöversättningar av lagtexter och vägledningar, feltolkningar av begrepp och övertolkningar av direktiv. 

Selektiv användning av underlag

Vanligt är också att myndigheterna plockar underlag från källor som passar agendan och utelämnar sådant som säger emot. Det är svårt att se igenom för politiker som inte har kompetens och/eller tid att själva granska källor.

KSLA har nyligen publicerat en rapport om hur myndigheter skulle kunna arbeta evidensbaserat när de tar fram underlag till politiken i form av rapporter och redovisningar.

Rapporten innehåller även en fallstudie som beskriver myndigheters misslyckande med detta i samband med uppföljningen av miljömålet levande skogar. 

Svensk förvaltningskultur under press 

Sverige har en lång tradition av att låta sina myndigheter agera självständigt, i betydligt större omfattning än i många andra länder.

Mina observationer kring detta begränsar sig till sådant som har med skog och naturvård att göra, ett område som jag har viss erfarenhet av, men gissningsvis kan samma problematik finns inom andra ämnesområden.

Antagligen har det genom historien funnits fördelar med att svenska myndigheter kunnat agera med stor frihetsgrad.

Med dagens starka direktkoppling till direktiv från EU finns risk för att de nationella politiska intentionerna inte ges tillräcklig tyngd. Därför kan en alltför stor frihetskultur hos svenska myndigheter leda till en urholkning av demokratin. Dagens ordning bör därför ses över.

Vägen framåt 

Vad kan då göras åt problemet rent praktiskt? Först och främst borde all implementering av EU-förordningar och -regelverk passera genom ett nationellt politiskt filter där en generell ”bäst för Sverige ambition” bör vara ledstjärnan.

Sedan en kort tid tillbaka finns också något liknande vilket är bra och den modellen bör utvecklas. Även politiska direktiv på nationell nivå i form av regleringsbrev och uppdragsbeskrivningar till statliga utredningar bör göras så tydliga som möjligt för att vägleda och styra i den riktning som politiken vill.

På sikt skulle vi då kunna få en förändrad myndighetskultur med ökad respekt för politik och demokrati.