Miljöpartiets kongress är lika viktig för Magdalena Andersson som för partiet

Miljöpartiet är på en märklig plats just nu. Det går hyggligt i opinionen med miljöpartistiska mått mätt, partiet ligger på ungefär sex procent i mätningarna. Det är lugnare än vanligt runt språkrören och den här gången ska ingen av dem bytas ut.

Det är inte ens så mycket kritik mot partiet från andra partier, i stället är det Vänsterpartiet som målas ut av högersidan (och Centerpartiet) som det stora problemet.

I andra partier hade det här inneburit att kongressen hade blivit en ganska lugn historia. Partiledningen i exempelvis Centerpartiet hade förlorat i någon viktig intern symbolfråga, men lyckats jämka sig fram till ett resultat som topparna hade varit ganska nöjda med. I Socialdemokraterna kanske man pratar om ett ny riktning för Sverige som hela partiet står bakom. 

Men Miljöpartiet fungerar inte på samma sätt.

2002 blev det ett nej till 3G-master

En speciell sak med Miljöpartiet är att partiledning och valberedning ofta blir överkörda. Ibland får det stora konsekvenser – Märta Stenevi blev exempelvis vald till både partisekreterare och språkrör trots att valberedningen hade andra förslag båda gångerna – men ibland handlar det om frågor som är oerhört infekterade inom Miljöpartiet men ganska perifera i den allmänpolitiska debatten.

2002 vann exempelvis linjen att inga 3G-master skulle byggas förrän hälsoriskerna utretts. Det var inte partiledningen särskilt nöjda med.

Det kommer bli strider den här gången också. Partiledningen har till exempel ett förslag på att Miljöpartiet ska ha en nationell riksdagslista i stället för lokala listor. Det går inte hem hos alla i ett parti som motsatt sig olika typer av centraliseringar ända sedan partiet bildades.

I många andra partier röstar ombuden mer förutsägbart. Det går till exempel nästan alltid att se hur Stockholms läns socialdemokrater nästan aldrig håller med socialdemokraterna i Stockholms stad. I Miljöpartiet är det lite mer hipp som happ.

Dessutom brukar partiledningen ofta ta förluster med ro, man är medvetna om att det har fungerat så här i partiet enda sedan partiet grundades.

Kongressen inte bara intressant för miljöpartisterna

Med ett år kvar till valet har Miljöpartiet sagt att partiet tänker sitta i regering nästa år om oppositionen vinner valet. Analysen från MP-håll är att det är bättre att påverka inifrån än att förhandla från en position utanför regeringen, även om partiet förra gången man gjorde på det sättet bitvis hade det tufft i opinionen. Förra gången lämnade Miljöpartiet till slut regeringen, så ämnar man inte göra den här gången.

Det gör kongressbesluten extra intressanta för den kommande valrörelsen. Inte bara för Miljöpartiet, utan också för Magdalena Andersson. Det finns till exempel ett förslag om arbetstidsförkortning som man ska fatta besluta om, något som avfärdades av Socialdemokraterna på deras kongress. Hur långt kommer MP gå i kärnkraftsfrågan? Grön Ungdom vill på sikt lämna Nato, kommer partiet gå på deras linje?

Det är det som är det roliga med en miljöpartistisk kongress. Man vet inte riktigt förrän man väl sitter i kongressalen. Då är det bara att åka med.