Mickos största motståndare finns i regeringen

KOMMENTAR. Den nya civilministern Lena Micko (S) lär inte hitta sina motståndare i oppositionen. Motståndet kommer snarare från andra ministrar som vill ha den typ av reformer som Micko ogillar.

Lena Micko kommer från rollen som andra vice ordförande i SKL, Sveriges kommuner och landsting. Nu tar hon över efter Ardalan Shekarabi som civilminister. Shekarabi har på sitt energiska sätt tagit sig an uppgiften som effektiviseringsminister för offentlig sektor. Två viktiga bitar i den rollen har varit att tillsätta Tillitsdelegationen och att inleda arbetet med att rensa i floran av riktade statsbidrag.

Bort med NPM

Den första delen handlar om att stampa ut den nyliberala styrningsmodellen New public management (NPM) ur det offentliga systemet och ersätta det med något som lite luddigt kallas tillitsbaserad styrning, men som i själva verket handlar om att använda kunskap om offentlig förvaltning där den är som störst, alltså bland de som jobbar på statliga myndigheter och i kommunsektorn. Det andra handlar om att ta bort kontraproduktiv finansiering: Att minska de riktade statsbidragen är också en förutsättning för att kunna ha tillitsbaserad styrning.

Skillnad mellan teori och praktik

I teorin är nästan alla politiker motståndare till riktade statsbidrag, för det är ett bevisat dumt sätt att finansiera och styra offentlig sektor. Men nästan lika många politiker, i alla fall de på riksnivå, kan hitta ett behjärtansvärt område där det ändå är motiverat med ett riktat statsbidrag. Därför har vi hamnat i en situation där vi har 202 olika riktade statsbidrag.

Men här går inte konflikten mellan partierna. Istället är konfliktytan dels mellan kommunsektorn och rikspolitiken, dels mellan finansdepartementet och fackdepartementen.

Den första är inte konstig. Där har Lena Micko som företrädare för SKL krigat för att kommunsektorn ska slippa detaljstyrning och istället få pengar ur den stora påsen för det generella bidraget. Drygt hälften av statens pengar till kommunsektorn finns i den påsen. Riktade statsbidrag är i grund och botten en tillitsfråga. I dag säger staten att den inte tror att kommunerna kan prioritera rätt om de får alla pengar i en klumpsumma.

En illustration till den första konfliktytan är att Micko här på Altinget skrivit debatt tillsammans med Anders Knape, som är moderat och då var vice ordförande i SKL (i dag är han ordförande).

Läs också: SKL: Riktade statsbidrag sätter käppar i hjulen för förnyelse

Nu kommer Micko att föra striden på en annan nivå, där det krävs än mer fingertoppskänsla för att inte stöta sig med andra ministrar.

Micko sitter sedan i går tisdag i finansdepartementet. Det är därifrån hon, tillsammans med Per Bolund (MP) och Magdalena Andersson (S), ska försöka genomföra förslag och tankar från Tillitsdelegationen. Det är också där ansvaret ligger för att minska antalet riktade statsbidrag.

Lystna blickar

Grundproblemet här är att kommunsektorn har ett betydligt större ansvar än vad de har pengar. I runda tal slussar staten därför 200 miljarder kronor om året till kommuner och regioner. Fackministrar slänger lystna blickar efter dessa pengar. I det korta perspektivet kan det vara svårt att försöka vinna röster genom att höja det generella statsbidraget. Mer frestande är det att öronmärka pengar till exempelvis lärarassistenter för att visa att man tar krafttag mot att lärare inte har tid till undervisningen. 

Det är den striden som Lena Micko ska utkämpa. Den görs internt inom regeringen och varje nytt riktat statsbidrag som ser dagens ljus är ett tecken på att Micko inte lyckats med det som hon sa på pressträffen som sin viktigaste uppgift: Att öka de generella statsbidragen.

Hjälp av januariavtalet

Det kan bli tuffa förhandlingar för Lena Micko. Sin styrka har hon i punkt 6 i januariavtalet. Den lyder: ”Förstärkningen av de allmänna bidragen till kommuner och landsting fortsätter i jämn takt över mandatperioden.”

Svagheten är systemfelet där staten skjuter till 200 miljarder kronor till kommunsektorn årligen. Varje extra miljard till kommunerna ska tröskas genom en budgetprocess där tio fackdepartement med 18 fackministrar ska gå med på att inte öronmärka reformer till kommuner eller regioner.

Utmanas av januariavtalet

Senare under mandatperioden kommer frågan om kommunsektorns makt ställas på sin spets. Det är punkterna 4 och 54 i januariavtalet.

Den första handlar om en omfattande skattereform som ska säkra välfärden. I en sådan kan varken Micko eller någon annan minister, eller företrädare för Centerpartiet och Liberalerna, blunda för obalansen mellan finansiering och makt. Om kommunsektorn ska ha kvar sitt självstyre och samma stora ansvar som i dag krävs nya skattebaser för kommunsektorn så att sektorn kan finansiera sin egen verksamhet.

Alternativet är det som punkt 54 tar upp, att staten i större utsträckning tar över ansvaret för kommunal verksamhet. I punkt 54 handlar det om att flytta över huvudmannaskapet för skolan till staten.  

I sin tidigare roll som vice ordförande för SKL var Micko tydlig med att punkt 54 var dålig. Det är inte lika säkert vad hon kommer att tycka som civilminister.

Beslutskedja: Tillit i styrningen

21/6
2016
15/6
2017
14/6
2018
14/6
2018
14/6
2018
31/10
2018
2/10
2019
10/10
2019

Forrige artikel 202 träd som skymmer skogen 202 träd som skymmer skogen