Låt ostronen ta plats i Sveriges livsmedelsstrategi

Tidigare i år presenterade regeringen Livsmedelsstrategin 2.0, som betonar behovet av en mer robust livsmedelskedja för att stärka självförsörjning och beredskap. Jordbruksverket siktar på en industriell tillväxt på 60 procent till 2035 – ett mål som väcker många praktiska frågor om logistik, råvaror och innovationsmöjligheter.

Inte bara mat för finkrogar

Ostron är ett livsmedel som allt för ofta saknas i debatten kring svensk livsmedelsförsörjning. Under 2023 importerade Sverige ostron till ett värde av nästan 25 miljoner kronor. Detta visar att det finns en stor marknad – Sverige förlitar sig redan i dag på utländska ostronleverantörer. Det motsvarar importerade volymer på 314 ton, som vida överstiger den inhemska produktionen.

Under samma år producerades enbart 15,7 ton vilda ostron i Sverige, varav 4,5 ton var inhemska platta ostron och 11,2 ton stillahavsostron. Importen är alltså i monetära termer betydligt större än vad vår egen produktion kan konkurrera med i dag.

Varför inte ändra på det? Ostron behöver inte bara vara lyxmat som serveras på fina restauranger. Ostron är en av de mest klimatsmarta proteinkällorna: de kräver inget foder utan filtrerar vatten, bidrar till rening och kan motverka övergödning.

De skapar livsmiljöer för andra arter och stärker den biologiska mångfalden. De är också en nyttig källa till protein, B12, jod, selen och zinc och anses till och med som en av de fisk- och skaldjursprodukter som har högst näringsvärde och lägst klimatpåverkan. En ökad svensk produktion av ostron betyder inte bara ökad självförsörjning, utan även miljönytta. Men det kräver strategisk styrning.

Sverige behöver ett förädlingsprogram för ostron

De osäkerheter som finns i branschen måste minska. De största riskerna för ostronindustrin är temperaturökningar kopplade till klimatförändringar, framförallt extrema temperaturer under sommarmånaderna, samt lägre pH-värde och lägre salthalter i vattnet.

En ökad svensk produktion av ostron betyder inte bara ökad självförsörjning, utan även miljönytta

Ostronindustrin är beroende av insamling av yngel från vilda populationer och hotas därför av populationsminskningar och av parasiten Bonamia ostreae som nu kommit till Sverige. Dessutom kämpar ostronproducenter med en låg överlevnadsgrad på odlade ostron, framförallt under de första odlingsfaserna.

För att ta vara på de fördelar som finns och minska riskerna, behöver Sverige etablera ett nationellt förädlingsprogram för ostron. För att få det att fungera behövs det en fungerande infrastruktur för ostronodling, och kompetens kring hela produktionsprocessen för ostron. Genom systematisk avel och odling skulle vi kunna utveckla en motståndskraftig svensk stam av de europeiska platta ostronen, rustad för klimatvariationer och sjukdomshot.

Öka den blå livsmedelsproduktionen

En bättre överlevnad av odlade ostron skulle dessutom kunna gynna en återetablering av vilda ostronbankar, vilket även vattenbrukssektorn kan dra nytta av eftersom den i sin tur till viss del är beroende av friska vilda populationer.

Ett sådant förädlingsprogram kräver forskningssatsningar och samarbetsmodeller. Inte minst behövs kapacitetsuppbyggnad vid miljöer som Kristineberg forskningsstation där man länge studerat möjligheterna att odla ostron under kontrollerade former.

Om regeringen vill förverkliga strategins ambitioner om inhemsk matproduktion, beredskap och hållbar tillväxt, måste ostronen integreras i livsmedelspolitiken – med reell samhällsnytta, ekonomisk konkurrenskraft och miljöinnovation. Med ett nationellt förädlingsprogram kan Sverige gå från importberoende till att bli en föregångsnation inom blå livsmedelsproduktion.