Kulturkanon: Funktionsnedsattas erfarenheter ignoreras

En svensk kulturkanon ska vara ett levande verktyg för bildning, gemenskap och inkludering, sa kulturminister Parisa Liljestrand, när regeringen nyligen presenterade Sveriges kulturkanon. Listan på hundra verk och företeelser, från litteratur och konst till lagar och samhällsinstitutioner, ska spegla det som format vår kultur och identitet.

Men vid en närmare läsning blir en sak smärtsamt tydlig: personer med funktionsnedsättning och deras erfarenheter lyser helt med sin frånvaro. Detta är inte värdigt ett land som Sverige år 2025.

Ett osynliggjort perspektiv

Att en kulturkanon exkluderar detta perspektiv är inte bara ett förbiseende, utan ett aktivt osynliggörande. Människor med funktionsnedsättning har alltid funnits i vårt samhälle. De har skapat, skrivit, målat, kämpat för sina rättigheter och drivit på för förändring. Ändå speglas dessa erfarenheter inte i den lista som nu ska stå som ett slags kulturellt facit för kommande generationer.

En kulturkanon som cementerar bilden av Sverige som ett land där erfarenheter kring funktionsnedsättning inte är en del av kulturarvet.

Kulturkanonens kriterier, att verken eller företeelserna ska vara minst 50 år gamla och att individer inte ska listas, är i sig inget hinder. Tvärtom finns det gott om exempel att lyfta bland författarskap som gett röst åt annorlundaskap, konstnärliga uttryck sprungna ur funktionsvariation, historiska lagar och samhällsreformer för ökad delaktighet.

Institutioner och kamprörelser för den funktionsrätt som först stapplande började se dagens ljus i 70-talets Sverige, hade kunnat ges en självklar plats. Att inget av detta anses tillräckligt viktigt säger något om vilka berättelser vi som samhälle fortfarande inte vill erkänna.

Sviker demokratiska ideal

Konsekvensen blir en kulturkanon som cementerar bilden av Sverige som ett land där erfarenheter kring funktionsnedsättning inte är en del av kulturarvet. Detta står i skarp kontrast till våra ambitioner om inkludering och mänskliga rättigheter. Framför allt är det en missad möjlighet att visa på mångfalden i våra gemensamma berättelser.

Ett land som vill stå upp för jämlikhet kan inte fortsätta skriva ut centrala erfarenheter från en femtedel av sin befolkning ur historien.

Att utesluta funktionsnedsättningsperspektivet är en spegling av en hierarki där vissa röster anses värda att bevara, medan andra glöms bort. När vi väljer bort erfarenheter av funktionsnedsättning förmedlar vi att dessa liv inte är viktiga eller har format vår gemenskap. Det gör kulturen fattigare och skapar ett arv där bara vissa normativa perspektiv får utrymme.

I Sverige har vi länge talat varmt om vikten av allas lika värde. Vi har skrivit under FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning och lovat att arbeta för delaktighet på alla nivåer. En kulturkanon som systematiskt osynliggör funktionshinderperspektivet bryter mot den ambitionen. Den signalerar att viktiga erfarenheter från en femtedel av befolkningen inte är värda att finnas med i berättelsen om vilka vi är. Trots att vi svenskar gärna vill framstå som progressiva och inkluderande.

Kanon behöver kompletteras 

Om kulturkanonen ska ha någon legitimitet behöver den spegla erfarenheter från hela samhället, inte bara de som ingår i normen. Därför bör regeringen öppna för en komplettering där funktionshinderperspektivet ges en självklar plats. Det handlar inte om kvotering, utan om att förhålla sig till verkligheten. Erfarenheter kring funktionsnedsättning måste erkännas som en viktig del av Sveriges kulturarv och vår gemensamma historia.

Ett land som vill stå upp för jämlikhet kan inte fortsätta skriva ut centrala erfarenheter från en femtedel av sin befolkning ur historien. Den svenska kulturkanonen behöver kompletteras – för att vi tillsammans ska kunna se, förstå och bära vidare hela den mångfald som är vårt gemensamma arv.