Vi lyssnar till de resursstarka men de mest stressade hörs nästan inte

Vi har aldrig tidigare diskuterat vantrivsel hos våra barn och unga i den utsträckning som vi gör nu. Vi har heller aldrig diskuterat stress hos vuxna så intensivt som i vår tid. Vuxna går under av stress, och barn får ångest och vägrar skolan. De två parallella processerna ser ut som tecken på ett utbränt samhälle. Vad har hänt?

Ökad uppmärksamhet

En sökning på Infomedia visar att ordet ”vantrivsel” nämndes i hela 12 300 artiklar under 2022. Året före var antalet mindre än 10 000 och år 2020 var det bara drygt 5 000. För tio år sedan fanns det bara 1 506 artiklar om missnöje, och för 20 år sedan – 2002 – nämndes ordet bara i 54 artiklar. 

I verkligheten är det dock sällan viljan som saknas när människor – barn, unga och vuxna – har problem, utan resurser.

Från att ha varit en sällan använd term förekommer den nu i många artiklar varje dag. Naturligtvis kan man inte ta denna dramatiska ökning av mediebevakningen som intäkt för att det har skett en lika dramatisk ökning av det faktiska missnöjet. Men det är åtminstone ett slående uttryck för att ett relativt nytt sätt att prata om människors problem har gjort sitt intåg.

Skolvägran växande problem

Vantrivsel är ett diffust och oprecist begrepp som kan definieras och mätas på många olika sätt. Ibland pratar vi om den sjundedel av våra barn som faktiskt diagnostiseras inom psykiatrin före 18 års ålder, och andra gånger pratar vi om den tredjedel av unga kvinnor som enligt National Health Profile har ”dålig psykisk hälsa”. För övrigt är andelen personer i denna grupp med ”höga poäng” på stresskalan nu över 50 procent. Vi pratar sällan om att barn och ungdomar ”går under av stress”.

I stället utvecklar de ångest eller vägrar att gå till skolan. Skolvägran är ett växande problem och kan jämföras med den reaktion vuxna har när arbetet är för stressigt. Den senaste tiden har flera danska toppolitiker blivit sjukskrivna för stress – med Venstres Jakob Ellemann som det mest uppseendeväckande fallet – och flera har trätt fram och berättat sina historier, däribland Alex Vanopslagh (LA) och Jacob Mark (SF).

Arbetslösa pressas

Vi kallar det inte ”arbetsvägran” när vuxna sjukanmäler sig på grund av stress, åtminstone inte när vi har att göra med toppolitiker och andra som har resurser att gå på ledighet och förhoppningsvis återhämta sig. Å andra sidan verkar vi ha skapat ett system där människor utan arbete pressas på ett sätt som paradoxalt nog måste göra det svårt för dem att få jobb.

Sundhedsstyrelsen (Folkhälsomyndigheten) kan således rapportera att medan det är 23 procent i sysselsättning som har en hög stressnivå, så är det hela 47 procent av de arbetslösa och 57 procent bland personer som på annat sätt står utanför arbetsmarknaden. Frekvensen av stressdrabbade är alltså dubbelt så hög bland personer som saknar jobb jämfört med dem som arbetar. Risken att drabbas av psykisk ohälsa är två och en halv gånger större bland arbetslösa än bland arbetande.

Höga krav kan bli giftiga

På ett sätt är det inte förvånande att inte ha ett jobb orsakar mer stress, för en av de första sakerna du lär dig om stress under psykologistudierna är krav-kontroll-modellen. Det sägs att höga krav kan vara bra, om man samtidigt har en hög grad av kontroll när det gäller att organisera och genomföra det som krävs. Så fungerar det goda arbetslivet. Men höga krav blir giftiga, om kontrollen samtidigt är låg. Både arbetslösa och barn och unga utsätts för krav och strukturer som de inte har någon kontroll över. De upplever osäkerhet och otrygghet och har svårt att förändra sin situation.

Rösterna som inte hörs

Och medan vi lyssnar mycket på resursstarka människor som kan berätta sina stresshistorier i media, hörs rösterna från de grupper som är mest stressade nästan inte alls. Det finns till exempel mottagare av försörjningsstöd som knappast kan sjunka djupare ned i stressen, trots att priserna stiger, för de är redan så nere.

Mitt argument är inte att vi ska jämföra och relativisera olika människors vantrivsel och stress. Det finns säkert anledning att känna för toppolitiker som jobbar tills de blir utbrända. Mitt argument är bara att vi känner till att de mest stressade grupperna i samhället statistiskt inte är dem vi hör mest om. Här skulle verkligen mycket kunna göras för att förbättra deras livssituation. 

Sällan viljan som saknas

För det första skulle vi kunna släppa all ”du kan om du vill”-retorik som har format synen på barn, unga och arbetslösa. Stiftelsen för psykisk hälsa har visat att mer än två tredjedelar av ungdomarna antingen håller med eller starkt håller med om påståendet: ”Jag kan bli precis vad jag vill så länge jag tar mig samman.” Det är tankeväckande att så många tror på en illusion som denna som nödvändigtvis placerar problemet i personens inre när något är svårt. Det var för att jag inte tog mig samman tillräckligt som det gick snett för mig. I verkligheten är det dock sällan viljan som saknas när människor – barn, unga och vuxna – har problem, utan resurser.

Det räcker inte att ägna sig åt coaching, mindfulness och andra individuella initiativ. Ambitionen bör vara att skapa ett samhälle där dessa åtgärder inte är nödvändiga.

För det andra kunde vi nyansera vår syn på vantrivsel och stress så att dessa allestädes närvarande begrepp inte används för att omfamna alla former av oförmåga, lidande, sjukdom och obehag. Vissa analytiker har hävdat att stress har blivit den nya formen av strejk i ett individualiserat samhälle där den kollektiva kritiken och mobiliseringen av motstånd försvagas. Barnen vägrar gå till skolan, och de vuxna går under av stress, och allt tolkas psykologiskt snarare än politiskt.

Mindfulness räcker inte

Stressforskarna David Wainwright och Michael Calnan menar att en terapeutisk logik i dag får människor att tolka problematiska upplevelser i ett personligt och emotionellt perspektiv. Om vi bara pratar om dessa fenomen i psykologiska termer riskerar vi att förbise de yttre, objektiva förhållandena där människor lever. Det räcker inte att ägna sig åt coaching, mindfulness och andra individuella initiativ. Ambitionen bör vara att skapa ett samhälle där dessa åtgärder inte är nödvändiga. Där människor har en verklig inverkan på deras livssituation.

Både barnens missnöje och skolvägran och de vuxnas stress och sjukfrånvaro måste lindras genom att skapa bättre livsvillkor – och särskilt har vi ett ansvar gentemot dem med låga krav på kontroll över sin situation.