Kränkthetsdebatten är ett ytligt uttryck för uppgörelsen med vår gemensamma verklighet

Nyligen flög jag från Köpenhamns flygplats och hann precis gå på toa innan jag skulle gå på flyget. På väg från toan fanns en lysande skylt med orden: "How was your bathroom experience?"

Jag kunde då trycka på en glad och grön smiley, en gul och neutral, eller en röd och arg smiley. Jag tryckte inte på någon av dem, för jag tyckte inte att jag hade haft en ”upplevelse”. Jag hade bara uträttat naturliga behov och tvättat händerna – varför skulle det kvalificera sig som en ”upplevelse”?

Jag vet att den sortens registreringar av upplevelser numera finns överallt – när man har pratat i telefon med supportfolk, när man använder sajter, och när man har varit på hotell eller restauranger.

Och ibland är det självklart relevant att värdera en upplevelse, till exempel om man har varit på en konsert, men jag menar ändå att det har gått inflation i upplevelsebegreppet. Och jag tror tyvärr att det riskerar att göra oss etiskt utarmade.

Reduceras till vår upplevelse

I år är det 30 år sedan den tyske sociologen Gerhard Schulze gav ut sin bok om ”upplevelsesamhället”, ’Die Erlebnisgesellschaft’, som dessvärre inte är översatt till danska.

Det borde den vara, för Schulze pekar med sin samtidsdiagnos på ett av de väsentligaste dragen hos moderniteten: tendensen att göra allt till upplevelser.

I upplevelsesamhället kan sakers värde förstås utifrån vilka upplevelser de ger konsumenten. Den så kallade upplevelseindustrin är enorm med allt från turism till gaming och streamingtjänster. Det viktiga i väldigt många sammanhang är inte längre hur något är, utan hur det upplevs. Världen reduceras till vår upplevelse av den.

Omedelbart och okvalificerat

Låt mig försöka förklara vad det betyder och varför det är etiskt problematiskt.

För det första privilegierar upplevelsesamhället allt det subjektiva. Upplevelser är i sakens natur subjektiva, och det är därför bara den som har upplevelserna som kan värdera deras kvalitet.

Om vi talar allt mindre om hur världen är, och allt mer om hur vi upplever den, så blir rationell diskussion till slut omöjlig – etiska debatter inkluderade.

Om min toalettupplevelse på flygplatsen var dålig, så var den ju det för mig, oberoende av vad andra säger och tycker. Som individer är vi alla första, sista och enda auktoritet vad gäller våra upplevelser så ju mer vi pratar om våra liv i upplevelsekategorier, desto mer riskerar den mer objektiva världen att försvinna.

Lägg märke till varför folk ofta använder uttryck som ”jag upplever att…”, men också besläktade subjektiva uttrycksformer som ”jag känner att…” och ”jag märker att…”. Den utbredda tendensen från engelskan att säga ”I think that…” är faktiskt inte bättre, för det signalerar också typiskt något omedelbart och okvalificerat.

I det ena ögonblicket tänker jag det ena, men nästa ögonblick kanske något annat – för det är ju bara mina tankar! Om vår kommunikation ska fungera måste vi förpliktiga oss för våra yttringar, och vi måste använda språket till att peka ut i världen, och det glömmer vi lätt när språket blir översvämmat av upplevelsekategorier.

Etiska debatter inkluderat

För det andra finns det i upplevelsesamhället en risk för att man för enkelt kan frånsäga sig ansvar med hänvisning till upplevelser.

Om en anställd till exempel går till sin chef för att han eller hon har blivit orättvist behandlad, så kan chefen ducka sitt ansvar genom att säga: ”Ja, det är ju din upplevelse.” Och ja, så är det ju förstås, men det kunde ju vara så att upplevelsen är reell och motsvarar något i den gemensamma verkligheten.

Om vi talar allt mindre om hur världen är, och allt mer om hur vi upplever den, så blir rationell diskussion till slut omöjlig – etiska debatter inkluderade – eftersom varje samtal då blir en kamp om att få subjektiva upplevelser att ta så mycket plats som möjligt. Argumentation med hänvisning till det allmänna och gemensamma får vika undan för det personliga och speciella.

Alla kan ge sig själv rättigheter

Och här kommer vi då till den tredje punkten som i grunden är baksidan av den förra: I upplevelsesamhället kan alla ge sig själva rättigheter med utgångspunkt i upplevelser.

Om man upplever att man är utsatt för mobbning, så är man utsatt för mobbning. Om man upplever att man har blivit kränkt, ja då har man blivit kränkt. Innan Köpenhamns universitet var tvunget att ändra reglerna för ett par år sedan väckte det uppseende att de i sina riktlinjer hade slagit fast att det som utgångspunkt var tal om kränkning om en person kände sig kränkt.

Det är naturligtvis juridiskt sett oerhört problematiskt eftersom skuldfrågan härmed reduceras till något subjektivt, och efter kritik valde ledningen lyckligtvis att följa danska Arbejdstilsynets definition av kränkande handlingar, som involverar mer objektiva förhållanden som förtal och oönskad beröring.

Viktiga röster

Jag tror att många av debatterna på senare år om kränkthetskultur och identitetspolitik egentligen är ett ytligt uttryck för några mer grundläggande kulturella förändringar i riktning mot det som Schulze kallar upplevelsesamhället.

Det är mycket viktigt att höra marginaliserade röster och få kunskap om utdefinierade gruppers upplevelser, men det är också viktigt att mötas i en gemensam verklighet, där vi kan använda oss av ett språk som försöker nå ut till världen och inte bara pekar inåt mot upplevelser.

Kan man inte invända att vår kontakt med världen i verkligheten består av upplevelser? Så att allt vi erfar till syvende och sist är subjektivt?

Nej, det menar jag är en filosofisk återvändsgränd. Vi är inte bara i världen i kraft av våra upplevelser, utan med hela vårt sinne, vårt förnuft och våra levande, rörliga kroppar.

Etiken försvinner

Att jag älskar min fru handlar inte om att jag älskar min upplevelse av henne. Det är henne jag älskar. När jag ser en rolig film är det filmen som är rolig och inte min upplevelse av filmen. Med allt vårt upplevelseprat fördubblar vi verkligheten och till slut leder det till att världen försvinner, och kvar står vi med rent subjektiva upplevelser.

En konsekvens av det är att etiken då kommer att försvinna, för oavsett ens egen etiska ståndpunkt, måste etik bero på att det finns något i världen – och inte bara i vårt upplevelseliv – som vi har ansvar för, som förändrar oss, och som vi ska ha omsorg över.

Krönikan är översatt av Fredrik Papp till svenska från Altinget.dk.