Hotet mot Europas säkerhet kräver tydligt svenskt ledarskap

Vi lever i en säkerhetspolitisk brytningstid.

Den europeiska säkerhetsordningen – byggd sedan Helsingfors 1975 och vilande på principerna om suveränitet, territoriell integritet och respekt för mänskliga rättigheter – utmanas i grunden.

Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina är det mest brutala uttrycket. Samtidigt försvagas demokratier inifrån, auktoritära krafter samordnar sig och internationell rätt relativiseras.

Säkerhetsarkitektur står på spel 

I detta läge är Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) inte en perifer organisation. Det är en av institutionerna som bär upp Europas säkerhetsarkitektur. Där hålls säkerhet, demokrati och mänskliga rättigheter samman.

Därför är utrikesministerns och regeringens hållning avgörande.

I en artikel från förra året frågade den mångårige OSSE-aktiva Olof Kleberg: ”Har Moderaterna gett upp OSSE?” Han menade att Sverige tidigare varit en drivande kraft men att engagemanget nu uppfattas som nedtonat och passivt.

Det är en fråga regeringen måste ta på allvar.

Utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) har i sitt svar på en interpellationsdebatt som jag ställer till henne i Sveriges riksdag betonat att Sverige deltar i möten och gör löpande bedömningar. Men i en tid när Europas säkerhetsordning skakas räcker det inte att administrera närvaro. Det krävs initiativ, politiskt driv och tydligt ledarskap.

Frånvaro skickar olycklig signal 

Vid OSSE:s senaste ministerrådsmöte i Wien deltog inte Sveriges utrikesminister, medan många andra länders utrikesministrar var på plats. I ett läge där demokratin backar i flera medlemsstater och kriget i Ukraina pågår för fullt sänder det en olycklig signal.

Samtidigt ser vi ett bredare mönster. Ambassader stängs. Biståndet minskar kraftigt. Sveriges internationella närvaro är mer återhållsam. Det är svårt att tala om offensivt ledarskap när regeringen på område efter område drar ned engagemanget.

När Europas säkerhetsordning skakas räcker det inte att administrera närvaro. Det krävs initiativ, politiskt driv och tydligt ledarskap

Jag har själv sett vad detta handlar om. I Ukraina satt vi i skyddsrum när Kiev attackerades. Vid minnesplatsen utanför huvudstaden stod vi inför namnen på nittonåringar – födda 2003, döda 2022. De försvarade inte bara sitt land. De försvarade den europeiska säkerhetsordningen.

I Georgien har jag som valobservatör sett hur demokratin är i reträtt. Sverige var med och aktiverade Moskvamekanismen tillsammans med över tjugo länder. Det var rätt.

Tydlighet måste prägla svensk linje 

Men ledarskap handlar om mer än att reagera. Det handlar om att driva utvecklingen framåt.

För några veckor sedan deltog jag i mötet mellan de nordisk-baltiska delegationerna och den amerikanska delegationen under OSSE:s vintermöte i Wien. Samtalen om Arktis och Grönland var konstruktiva – men de visade också hur skör dagens världsordning är.

När Danmark tydligt markerar att Grönlands suveränitet inte är förhandlingsbar visar man politiskt mod. Den tydligheten måste också prägla Sveriges agerande.

Nöjer sig regeringen här?

Den mänskliga dimensionen i OSSE är under press. Moskvamekanismen användes i Georgien. Den bör också kunna användas när allvarliga och systematiska brott begås mot HBTQI-personer. Mänskliga rättigheter är inte selektiva.

OSSE bygger på insikten att säkerhet och mänskliga rättigheter hänger samman. Försvagas den ena, försvagas den andra.

Frågan är om utrikesministern är beredd att höja ambitionen – eller om regeringen accepterar att Sveriges roll i OSSE blir mer administrativ och mindre formande just när tydligt ledarskap behövs som mest.

Sverige har historiskt varit en drivande kraft. Det är dags att visa att den ambitionen finns kvar.