Hatten av för Hatt

Historien om Anna-Karin Hatts avgång bär på två motsägelsefulla stråk. Båda kan vara sanna på samma gång.

Centerpartiets partiledare har blivit måltavla för hat och hot av en omfattning och allvarlighetsgrad som gör att hon ser sig tvingad att lämna rollen. Precis som en av hennes företrädare, Annie Lööf, och otaliga andra svenska makthavare inom politik, kultur och media – till största delen kvinnor.

När trakasserier och hot växer till en sådan nivå att ämbeten inom dessa för demokratin centrala sfärer börjar betraktas som omöjliga att utföra, då är hotet mot demokratin inte en risk utan en realitet.

En god ledare hade tackat nej till partiledarrollen vid minsta tvekan kring huruvida man själv skulle stå pall

Anna-Karin Hatt är också en partiledare som lämnar sitt parti i sticket. Hon tillträdde för blott ett halvår sedan, i maj, och blir därmed den svenska partiledare som suttit kortast tid under det senaste kvartsseklet. Hennes avgång har chockat partiet, som fick höra om avgången bara timmar innan beskedet blev offentligt.

Hatt lämnar dessutom ett redan instabilt, för att inte säga sargat parti. ”Med Hatts avgång är Centerpartiet återigen ett parti i kris”, konstaterar vår nyhetsredaktör Anton Säll i sin läsvärda analys. Allt detta med mindre än ett år kvar till valet.

När Anna-Karin Hatt tog sig an uppdraget var hon väl medveten om utsattheten det medför. Bara tre år tidigare hade Annie Lööf lämnat samma roll av exakt samma skäl som Hatt nu anger. Debattklimatet har knappast blivit varmare. En god ledare hade tackat nej till partiledarrollen vid minsta tvekan kring huruvida man själv skulle stå pall.

”Hat och hot” klumpas ofta ihop som ett begrepp, inte minst av praktiska skäl, så även i den här krönikan och i vår rapportering i stort. Men ibland kan det vara värt att diskutera de olika nyanserna lite djupare. Otäcka nätkampanjer från extrema grupperingar och individer (se skärmbilden), utseendehån och annan osaklig kritik kan vara enkelt att borsta bort i stunden. Men nålarna borrar sig in. Mängden nålstick kan till slut förvandlas till ett spjut.

Och så har vi dödshot.

En psykisk plåga av en annan, mer akut art. Riktar sig dödshoten även mot den egna familjen kan den utsatta hamna i en krissituation där exempelvis dygnet-runt-bevakning och byte av bostad krävs. När blir priset till slut för högt?

Man kan önska att fler kollegor i pressen, och Centerpartiets politiska motståndare, orkade tänka lite längre nu när Hatt krävs på ”bevis” och ”förklaringar”. Den som själv utsatts för hot vet att man kan vara belagd med munkavel av polis, Säpo eller interna säkerhetsexperter. Att uppmärksamma och gå in i detalj på hoten anses kunna trigga vissa gärningspersoner och förstärka en existerande hotbild.

Centerpartiets medlemmar och representanter har all rätt att känna sig besvikna. Och Anna-Karin Hatt har all rätt att känna sig rädd. Två till synes kontrasterande ting kan vara sanna på samma gång.

Veckans namn: Virginia Roberts Giuffre (1983-2025). Några av västvärldens mäktigaste män håller andan inför det globala släppet av hennes postuma memoarer. Epstein-härvan har blivit storpolitik i och med Trumps roll. ”Nobody's Girl” (21 okt) vrider tillbaka fokus mot de unga offren.

Veckans citat: ”Det är en realitet i den här branschen numera. Jag lever med aktiva dödshot, larm och skyddad identitet. Min son har ett fingerat namn i skolan och min ex-fru har en sekretessmarkering.” Riksdagsledamoten Alireza Akhondi (C) till Altinget efter partikollegans avgångsbesked.