Handlingsplanen för organdonation missar halva frågan

Den nya nationella handlingsplanen för organdonation är välkommen – men den lämnar ett avgörande tomrum. När Socialstyrelsen nu lägger grunden för 2026–2030 års donationsarbete saknas helt den del av frågan som en gång gjorde Sverige ledande: levande donation. Trots bred enighet sedan donationsutredningen från 2015 har inget hänt. Antalet levande donatorer fortsätter att minska, och ingen verkar ta ansvar för utvecklingen.

Levande donation nämns inte

Sverige har all anledning att vara stolt över sin starka donationsvilja och det växande engagemanget inom organdonation. Den nya nationella handlingsplanen för organdonation visar på viktiga steg för att stärka strukturer, rutiner och kompetens inom vården. Socialstyrelsen, regionerna och professionen har tillsammans tagit fram en tydlig plan för hur fler avlidna donatorer ska identifieras och hur transplantationskapaciteten kan öka. Vi välkomnar denna plan.

Men mitt i allt detta välbehövliga arbete finns en påtaglig frånvaro – frågan om levande donation nämns inte. Det är anmärkningsvärt, eftersom levande donation är ett livsviktigt komplement till donation från avlidna.

Antalet levande donatorer fortsätter att minska, och ingen verkar ta ansvar för utvecklingen.

Under de senaste femton åren har antalet levande donatorer minskat kraftigt. 2011 var rekordåret, då 184 personer donerade en njure. Sedan dess har siffrorna sjunkit år för år. Mellan 2011 och 2024 har 277 patienter dött i väntan på en njurtransplantation, och ytterligare 453 har permanent tagits bort från väntelistan eftersom de blivit för sjuka för att längre kunna transplanteras. Bakom varje siffra finns en människa som hade kunnat räddas – men som aldrig fick chansen.

Ta fram en nationell handlingsplan

Redan för tio år sedan slog en statlig utredning fast att Sverige behöver en nationell strategi för levande donation – med förbättrad information, uppföljning, ekonomisk trygghet och stöd till donatorer. Förslagen fick brett stöd från profession, patientorganisationer och regioner. Ändå har inget hänt.

När Socialstyrelsen nu talar om donation som en ”nationell angelägenhet” men samtidigt bortser från de människor som frivilligt ger ett organ under livet, då missas en viktig del av frågan.

För att Sverige återigen ska kunna vara ett föregångsland krävs:

• ett regeringsuppdrag till Socialstyrelsen att ta fram en nationell handlingsplan för levande donation, som ett självklart komplement till den för avlidna donatorer
• tydligare strukturer och rutiner i vården för att identifiera och utreda fler potentiella levande donatorer
• förbättrad ersättning och förbättrat försäkringsskydd för donatorer
• jämlik uppföljning av donatorer och systematisk forskning på långtidsutfall för att säkerställa trygghet och kvalitet för donatorn
• mål om att utreda dubbelt så många levande donatorer.

Våga ta nästa steg

Att rädda liv handlar inte bara om att identifiera fler donatorer på intensivvårdsavdelningar. Det handlar också om att värna och stärka de människor som i livet väljer att ge av sig själva för att andra ska kunna leva.

Om vi menar allvar med att Sverige ska ha en modern och jämlik donationsverksamhet måste vi våga ta nästa steg: återuppta arbetet med donationsutredningens förslag från 2015 och ge levande donation en självklar plats i den nationella politiken. Handlingsplanen 2026–2030 är ett viktigt steg – men den räcker inte.