Ge staten ansvaret för rehabvården
Det måste redas ut vem som har ansvar för att en tydlig förbättring av cancerrehabiliteringen kommer till stånd. Regionerna har haft sin chans och försuttit den. Det är dags att flytta ansvaret till högre instans, skriver Pia Watkinson, generalsekreterare, Cancerrehabfonden.
Pia Watkinson
Generalsekreterare CancerrehabfondenJust nu utreds ett förstatligande av den svenska sjukvården. Men de flesta tror att utredningen, som ska vara färdig i juni 2025, inte kommer att lägga ett så radikalt förslag. Flera av ledamöterna har sin politiska bas i regionerna och de kommer knappast att acceptera något som i praktiken skulle bli ett avskaffande av den egna nivån i det politiska systemet.
Troligare är att utredningens ordförande Jean-Luc af Geijerstam kan samla en majoritet bakom en annan linje, som direktiven också öppnar för: ett ökat statligt inflytande på vissa områden. Gemensamt IT-system och samordnade insatser för beredskap inför kris och krig har nämnts som två exempel på områden där självbestämmandet, skyddat i grundlagen, skulle få ge vika.
Till och med en medlem i Kungahuset, prinsessan Christina fru Magnusson, konstaterade i en intervju om sina egna erfarenheter av sjukdomen att ”behandlingen av cancer har blivit så mycket bättre men rehabiliteringen glöms ofta bort”.
Regionernas misslyckande är uppenbara
Oförmågan att samordna IT-systemen har varit en visa länge. Bristande beredskap för kriser blev tydligt under pandemin. Regionernas misslyckanden är så uppenbara att det är svårt att se att inte utredningen lägger skarpa förslag om att frånta dem ansvaret.
Ett tredje område där det nu är dags för staten att peka med hela handen och framtvinga förbättringar är eftervården av patienter som haft cancer. I åratal har rapport efter rapport pekat på brister. Kritiken kommer från alla delar av landet och alla delar av samhället. Till och med en medlem i Kungahuset, prinsessan Christina fru Magnusson, konstaterade i en intervju om sina egna erfarenheter av sjukdomen att ”behandlingen av cancer har blivit så mycket bättre men rehabiliteringen glöms ofta bort”.
Och så är det. Fler och fler botas från cancer, vilket är fantastiskt. Men det som sällan nämns är att ”botas” i detta fall är ett relativt begrepp. Behandlingen med strålning och cellgifter kan ha givit upphov till nya besvär. Ångesten och rädslan för återfall finns där. En lång sjukdomstid kan ha kraschat familjens ekonomi. Inte alla, men väldigt många, som friskförklarats behöver fortsatt hjälp från vården.
Fungerar tyvärr inte alltid
Många lagar och regler som behövs finns redan på plats. Patienten ska få en kontaktsjuksköterska redan vid diagnos. Då ska det framgå av vårdplanen vilka rehab-insatser som kan bli aktuella. Eftersom biverkningar kan uppstå redan under behandlingen ska rehabilitering erbjudas tidigt. Men så här fungerar det tyvärr långt ifrån alltid.
Att under och efter sjukdomsförloppet få dryfta alltifrån existentiella frågor till mycket jordnära, praktiska saker gör det lättare att hantera den svåra situation man befinner sig i. Rehabilitering höjer livskvaliteten, det får vi ständiga vittnesbörd om från dem som deltar i cancerrehabfondens olika program.
2024 års Cancerrehabrapport har rubriken: ”Allas ansvar, ingens ansvar?”. Det är så många patienter upplever det. Många instanser – regeringen, Socialstyrelsen, SKR och regionerna – känner uppenbarligen ett visst ansvar. Och ja, det tas en del lovvärda initiativ och en del har rentav blivit bättre, men den stora bilden är ändå att bristerna kvarstår. Många får inte den hjälp som skulle betyda så mycket för dem, trots att kostnaden jämfört med många andra insatser i vården är ganska blygsamma.
Det behövs en kulturförändring. Att behandla biverkningar och följdsjukdomar, liksom psykiska påfrestningar, måsta bli lika viktigt som att behandla själva sjukdomen.
Utredningen har tagit ett passande namn: Vårdansvarskommittén. Det förpliktar. Det måste redas ut vem som har ansvar för att en tydlig förbättring av cancerrehabiliteringen kommer till stånd. Regionerna har haft sin chans och försuttit den. Det är dags att flytta ansvaret till högre instans.