Forskare: Regeringen försummar humanioras betydelse

I slutet av förra året presenterade regeringen forskningspropositionen med titeln Forskning och innovation för framtid, nyfikenhet och nytta. Här introduceras forskningspolitiken för de kommande åren.

Innovation och excellens

Regeringen vill att Sverige ska vara en ledande kunskapsnation, där stora investeringar i forskning och utveckling leder till hög kvalitet och mervärden för samhället. En spännande blandning av olika prioriteringar hängs upp på tre välbekanta ledord: innovation, internationalisering och excellens. Samtliga ledord har varit i ropet under många år.

Forskningspropositionerna 2008, 2012 och 2020 hade alla ordet innovation i titeln. Högskolesektorns inre verksamhet är redan i dag starkt formad av internationalisering och excellenssatsningar. Ledorden är alltså knappast nyskapande, men heller inte fy skam – särskilt inte för ämnesområdet humaniora.

Innovation är en självklar spelplan för exempelvis just humaniora, eftersom diskussionen om detta angelägna kunskapsområde numera handlar om långt mycket mer än tekniska uppfinningar med tillväxt som mål. Den globala diskussionen om hållbar utveckling handlar om demokrati, klimat och andra utmaningar som människor tillsammans behöver förhålla sig till.

Vad är en ledande kunskapsnation?

Här är människovetenskapernas inblandning i det närmaste självklar. Internationalisering griper på samma sätt djupt in i de humanistiska områdena, eftersom det är en process som fordrar kunskaper om språk, kultur, historia och mellanmänskliga relationer. Humaniora står också utomordentligt stark när det gäller hög kvalitet i forskningen. Vetenskapsrådet, regeringens expertmyndighet, konstaterar att humaniora presterar synnerligen väl i internationell jämförelse. Satsningar där excellens redan finns borde därmed komma området till del när forskningens konkurrenskraft är en politisk prioritering.

Humanister är mest aktiva av alla när det gäller att kommunicera och nyttiggöra sina kunskaper.

Att döma av forskningspropositionen tycks inte dessa insikter ha kommit regeringen till del. Mycket sägs men åtskilligt utelämnas – inte minst sådant om vad det egentligen innebär att vara en ledande kunskapsnation.

Propositionen beskrivs förvisso av regeringen som ”Forsknings- och innovationspropositionen 2024”, men betoningen ligger på det senare, och återspeglar snarast en syn på högskolesektor som ett redskap för marknaden. Genom att främja ”konkurrenskraft” ska Sverige bygga ett ”humankapital” som kan ”nyttiggöras” för att arm i arm med näringslivet skapa välstånd, säkerhet och möta samhällsutmaningar. Detta är i sin ordning, så länge som vi inte glömmer bort vad mer vi har lärosäten till och varför en mångfald av ämnesområden behövs.

Minskade anslag till humaniora

Gömd bakom propositionens överväldigande fokus på teknik finns humaniora. Detta medges i propositionen på en punkt, i relation till det så kallade ”bildningslyftet” som introducerades i förra propositionen. Här framhålls humanioras betydelse för demokrati och säkerhet. Men framsyntheten är frånvarande i både idéer och pengar. Det finns varken starka förslag om nyttiggörande eller genuint stöd för att lyfta bildningen. Satsningen görs i själva verket genom en ansenlig neddragning av anslaget jämfört med förra propositionen.

Sannolikt har detta tidsdokument, som man felaktigt kallar ”den största forsknings- och innovationssatsningen någonsin” också mycket svagt stöd i samhället. Människor intresserar sig för sådant som humanister gör, mer än hälften av landets studenter återfinns inom humaniora och samhällsvetenskap. Humanister är mest aktiva av alla när det gäller att kommunicera och nyttiggöra sina kunskaper.

Sikta högre, regeringen

Det måste betraktas som ett konststycke att skriva bort humaniorans relevans från den forskningspolitiska visionen. Tillvägagångssättet i forskningspropositionen är att lägga fram ett smalt och omodernt innovationsbegrepp, med ensidig tonvikt på kommersialisering och ekonomisk tillväxt som mål. Excellens förstås ensidigt som något som uppnås genom att i så hög grad som möjligt konkurrensutsätta forskningsmedel via forskningsråden. Internationaliseringsvisionen är än mer förbluffande: man har gått från ett synsätt där internationalisering betyder att göra så mycket som möjligt på engelska till att behandla det som en fråga om forskningssäkerhet.

Regeringen vill att Sverige ska vara ”en ledande kunskapsnation”. Men vad är det? Att döma av propositionen rör det sig om ett större fokus på holdingbolag än på kunskap och bildning. Vi skulle kunna sikta högre, mot olika former av vetande, insikter och färdigheter som ett land anser sig behöva för olika syften.

Av en kunskapsnation kan man förvänta sig en kunskapspolitik som är komplett, klok och långsiktig, men också alert och framåtblickande. Den inskränks inte av ett kortsiktigt fokus på kommersialisering och exportnivåer utan uppvisar en stark tro på bildning och värdet av att veta. Inte minst har den gott om plats för humaniora och humanistisk kunskap.