Förlossningsvården ska vara till för patienten

I en tid när förlossningsvården går på knäna och allt fler kvinnor inte hinns med, ser vi en mycket oroväckande trend. Vi överöses med berättelser om hur födande knappt ser skymten av en läkare, epidural som inte hinner sättas in, en närmast obefintlig eftervård och att kvinnor systematiskt och slentrianmässigt nekas kejsarsnitt, trots uppenbara behov.

I stället för att omfamna de medicinska framsteg som hör till vår tid, ser vi en utveckling som går åt att allt fler barnmorskor engagerar sig i att kvinnor ska ha ännu sämre möjlighet till adekvat vård och medicinsk kompetens.

Öka den medicinska närvaron

Låt oss påminna om att Sverige och de skandinaviska länderna sticker ut internationellt sett vad beträffar barnmorskans ansvar i förlossningssalen. I majoriteten av världens länder är det tvärtom förlossningsläkare som är ansvarig och det finns alltid medicinsk närvaro vid barnets framfödande.

Den barnmorskeledda vårdmodellen som råder i Sverige och några få länder i västvärlden är unik. Här ansvarar barnmorskan för graviditeten, förlossningen och eftervården. Även när komplikationer uppstår är det barnmorskan som gör bedömning om patienten ens får vidarebefordras till läkare.

Att i ljuset av den redan barnmorskedominerade maktkoncentrationen nu propagera för ytterligare minskad medicinsk närvaro vittnar om hur denna diskussion inte längre handlar om patienten, utan om yrkesförbundets rädsla att förlora inflytandet i förlossningsrummet.

Bakåtsträvande barnmorskor

Man utger sig för att verka för kvinnors bästa men i själva verket är man ute efter att försvara traditionella yrkesroller, lågassistans, hands-off och simplifierade arbetsmetoder från förr. För att återta makten över den födande, markerar man revir gentemot medicinsk personal. Samtidigt vilseleder man födande genom att paketera sin ideologi i förskönande begrepp som fysiologisk födsel, ”birth centers” och differentierad vård.

I själva verket vittnar utvecklingen om ett misogynt synsätt där man ser kvinnan som den som inte får kosta.

Fenomenet är inte nytt. Historiskt var medicinsk smärtlindring inte en självklarhet och motarbetades starkt fram till 1970-talet, till dess att lagstiftarna slutligen fick gå in och stävja professionen. På samma sätt ser vi nu en stark backlash, där den bristfälliga förlossningsvården orsakat en bakåtsträvande och allt mer högljudd rörelse bland vissa barnmorskor.

Rörelsen talar exempelvis om en så kallad ”övermedikalisering”, när otaliga vittnesmål från dagens svenska förlossningsvård snarare pekar på en trendande undermedikalisering. Resultatet blir att kvinnor inte får sina grundläggande rättigheter tillgodosedda vad gäller medicinsk kompetens eller rätten till smärtlindring, induktion vid överburenhet eller rätten till förlossningssätt (inklusive när indikation för kejsarsnitt föreligger).

Regioner bryter mot riktlinjer

Vi ser dessutom hur regioner till och med bryter mot Svensk förening för obstetrik och gynekologi (SFOG) och Socialstyrelsens nationella riktlinjer för medicinska indikationer. Debatten om SWEPIS (Swedish post-term induction study) och induktioner var droppen som fick bägaren att rinna över. Framför allt har motståndet mot SWEPIS och förändrade arbetssätt återigen inneburit att vi får läsa om kvinnor som resurskrävande och där barnmorskor satt sig på tvären vad gäller forskningsläget.

Med en osund hets om att uppnå romantiserade naturlighetsideal är man beredd att chansa med förstagångsföderskor genom att låta naturen ha sin gång. På kuppen är man villig att orsaka dödfödda barn och slänga ut all vetenskaplig evidens med badvattnet.

I själva verket vittnar utvecklingen om ett misogynt synsätt där man ser kvinnan som den som inte får kosta, som den part som ännu en gång ska ge vika och ytterligare bli föremål för kostnadsbesparande åtgärder. På samma sätt som vi är trötta på förslag om att slopa paprikan på mackan på efter-förlossningsfikat, är vi trötta på den nya diskurs där friska kvinnor föreslås förpassas till hemfödsel och ”lågriskenheter”, modeller utan tillgång till fullgod medicinsk vård och farmakologisk smärtlindring.

Stoppa besparingshysterin

Vi anser att de barnmorskor som deltar i denna besparingshysteri aktivt och dedikerat försatt sig i en tävling där det enbart finns förlorare. Med en iver om vem som kan strössla flest förslag på nedskärningar hamnar man inte bara i en tankevurpa, utan göder ett systemfel som leder till ett sluttande plan för förlossningsvården. Detta resulterar i direkta konsekvenser som äventyrar liv och hälsa för kvinnor och barn.

När förlossningsvården inte hinner med, så är lösningen inte att förneka kvinnor rätten till modern smärtlindring och avancerad vård i enlighet med senaste forskning. Tvärtom borde vårdpersonal som värnar om patienten på riktigt och som ser de organisatoriska och resursmässiga bristerna, snarare höja sina röster för att förbättra, säkra upp och äska mer resurser till förlossningsvården. Endast då kan man på riktigt säkerställa en trygg, patientsäker verksamhet som vilar på vetenskap i världsklass.

Värna patientens rättigheter

Vi vill inte se ännu en debatt som mynnar ut i fel ände, med syftet att behaga ett arbetstagarperspektiv som går ut över patientens rättigheter. Inte heller vill vi att diskussionen om förlossningsvården fastnar i försvaret av otidsenliga arbetsmetoder, som för länge sen blivit omsprungna av modern medicinsk forskning. I stället vill vi se att debattklimatet kring förlossningsvården hittar tillbaka till sitt existensberättigande, nämligen patienten. Kvinnan och barnets hälsa måste tillvaratas samtidigt som stort fokus behöver vila på frivillighet, samtycke och objektiv information.

Förlossningsvården behöver främja grundläggande medicinska rättigheter med det patientcentrerade perspektivet i fokus. Framför allt måste vi särskilja debatten om barnmorskors försämrade arbetsvillkor med debatten om patientens rättigheter till god förlossningsvård. Båda är viktiga frågor som behöver lösas, men lösningarna för dessa två sammanfaller inte per automatik. I slutändan är vården till för patienten. Det finns inte något självändamål i att hålla fast vid förlegade arbetssätt.