Flytta utnämningsmakten från regeringen till konstitutionsutskottet

Det har på sistone stormat kring frågan om regeringens utnämningar. Socialdemokratiska debattörer har skadeglatt anklagat regeringen för att utse sina kompisar till toppositioner medan borgerliga debattörer snabbt svarar att Socialdemokraterna minsann brukar sätta sina partimedlemmar på toppjobben. Den här debatten är en perfekt möjlighet att reformera systemet för utnämnanden.

Enligt regeringsformen ska regeringen vid utnämningar fästa avseende vid sakliga grunder. Regeringen måste sluta bryta mot grundlagen och börja skydda demokratin. Det är dags att sluta göra politiker till myndighetschefer.

Man behöver nog inte vara särskilt oroad över vilka kompisar Ulf Kristersson och Magdalena Andersson har. De flesta av deras vänner är säkert kompetenta.

Vänskapskorruption och nepotism hör naturligtvis inte hemma i en utvecklad liberal stat, men det finns något långt viktigare som står på spel här: möjligheten till en självständig statsförvaltning och i förlängningen den liberala demokratin.

Kan man lita på Jimmie Åkesson?

Utnämningsmakten borde flyttas från regeringen till konstitutionsutskottet för att ge oppositionen total insyn i anställningsprocessen av myndighetschefer. Eftersom valet av myndighetschef ska göras på objektiva grunder borde det vara oproblematiskt att oppositionen ges insyn i hela processen. Processen inom KU skulle både kunna utformas som ett ärende för hela utskottet eller som något som kan delegeras till en opolitisk kommitté av något slag. Det avgörande är att utnämningarna inte görs av regeringen bakom stängda dörrar. Dessutom borde man som praxis i allmänhet sluta att utnämna politiker till chefspositioner inom statsförvaltningen.

Bland det mest skrämmande med Donald Trump är hans arbete med att få en helt lojal statsförvaltning. Även om man litar på att Ulf Kristersson och Magdalena Andersson inte använder utnämningsmakten för att uppnå odemokratiska mål bör man inte hysa samma tillit till att en statsminister som heter Jimmie Åkesson har samma demokratiska instinkt.

Kan man lita på att en högerpopulistisk statsminister inte skulle tillsätta en generaldirektör som hellre följer regeringens önskemål än lagen?

När Mikael Ribbenvik för två år sedan inte fick förnyat förordnande som generaldirektör för Migrationsverket var flera sverigedemokrater tydliga med att de såg det som att de hade tvingat bort en politisk motståndare och att de nu räknade med ett lojalt migrationsverk. Ytterhögern drömmer om lojala myndigheter.

Belöna inte lojalitet med chefstjänster

Man kan såklart fråga sig i vilken mån en reform som denna skulle förändra vilka som utnämns till generaldirektörer. Partiernas ledamöter i utskottet lär förvisso stödja sin regerings ståndpunkt, men att ge oppositionen insyn skulle kunna avskräcka regeringar från skamlösa tillsättningar som kan bli medialt pinsamma.

Olämpliga chefer som faktiskt bryter mot lagen måste kunna flyttas och ersättas av andra mer kompetenta direktörer. I slutändan kanske man inte kan stoppa dåliga utnämningar, men det minsta man kan göra för att försvara sig mot antidemokratiska krafter är att säkerställa ordentlig insyn i att regeringen inte försöker anställa myndighetschefer för att belöna lojala politiker eller för att få lojala tjänstemän.

Om regeringen vill slippa korruptionsanklagelser för resten av mandatperioden borde de både reformera utnämningsmakten och välja bort att utnämna politiker till generaldirektörsposter. Riksdagspartierna borde även långsiktigt komma överens om att sluta utnämna politiker till chefspositioner inom förvaltningen. Lojalitet till sitt parti får gärna belönas med en applåd, men inte med statens viktigaste chefstjänster.