Fastighetsägarna: Klimatanpassning kräver samarbete, inte tvång

Klimatförändringarna märks allt tydligare i våra medlemmars vardag. Det är deras fastigheter som översvämmas när dagvattennätet inte räcker till, deras hyresgäster som drabbas, och deras försäkringsskydd som hotas när återkommande skador börjar betraktas som förutsebara. Samtidigt finns en stark vilja att vara en del av lösningen. Fastighetsägare investerar redan i lokala skyddsåtgärder och är beredda att göra mer, men de behöver ett ramverk som bygger på samverkan, tydlighet och långsiktighet.

Urholka inte planmonopolet

Utredningen ”Bättre förutsättningar för klimatanpassning” (SOU 2025:51) vill ta ett samlat grepp om regelverken kring klimatanpassning. Det är i grunden positivt. Men många av förslagen upplevs som svårsmälta av våra medlemmar. I flera fall innebär förslagen att ansvar och kostnader vältras över på enskilda utan tillräcklig möjlighet till dialog, påverkan eller rättssäker prövning. Det riskerar att försvaga tilliten i en tid då vi snarare behöver bygga den.

Förslaget att kommuner ska tvingas upphäva detaljplaner i områden med identifierade klimatrisker illustrerar detta. Den möjligheter finns redan i dag. Det naturliga vore att stötta dem i att använda befintliga verktyg, inte att införa nya skyldigheter som urholkar planmonopolet och skapar osäkerhet om tidigare beviljade byggrätter. Staten bör fokusera på att förbättra vägledning, riskbedömning och incitament snarare än att införa tvång.

Hellre incitament än tvång

Förslaget om en lagstadgad rätt för kommuner att ta ut avgift från fastighetsägare för klimatanpassningsåtgärder väcker också frågor. I modellen avgör kommunen själv vem som har nytta av en åtgärd, och hur stor avgiften ska vara. Det riskerar att skapa rättsosäkerhet, särskilt eftersom risk inte bara handlar om sannolikhet utan också om konsekvens.

Konsekvenser måste få värderas av den enskilde, i samråd med exempelvis försäkringsbolag eller banker. Vi ser dessutom en risk att en sådan tvångslagstiftning undergräver den samarbetsvilja som finns i dag. Om kommuner kan gå direkt på tvång minskar incitamenten att söka frivilliga överenskommelser. I praktiken kan detta leda till färre åtgärder, inte fler.

Staten bör fokusera på att förbättra vägledning, riskbedömning och incitament snarare än att införa tvång.

Förslaget att ledningsrätt ska kunna ges för öppna dagvattenlösningar, som diken, är också problematiskt. Det innebär ett principiellt skifte i ett tvångsinstrument som hittills tillämpats restriktivt. Öppna diken påverkar fastighetens användning, tillgänglighet och estetik på ett helt annat sätt än underjordiska rörledningar. Trots detta föreslås ingen förstärkt proportionalitetsprövning, ingen särskild ersättningsmodell och inga tydliga villkor för hur intrånget får förändras över tid. Det är svårt att se att ett så långtgående förslag kan införas utan en djupare analys av både rättsliga och praktiska konsekvenser.

Kraven på enskilda fastighetsägare ökar

Fastighetsägarna delar utredningens syn på att samhället behöver öka sin klimatanpassningsförmåga. Vi vill därför se att staten tar ett tydligare ansvar för att samordna, finansiera och stödja lokala aktörer i arbetet. Vi föreslår att det utvecklas nationella riktlinjer för riskbedömningar och ett finansieringssystem som bygger på värdeskapande snarare än kostnadsfördelning. Det behövs tydligare statliga ramar för hur ansvar ska fördelas mellan aktörer, inte bara nya krav på enskilda.

Det är bra att frågan om klimatanpassning belyses. Men flera av utredningens förslag riskerar att bli mer kontraproduktiva än lösningsorienterade. Om vi ska anpassa samhället till ett förändrat klimat behöver vi bygga förtroende, inte riva det. Samarbete, inte tvång, är vägen framåt.