Europa står ensamt i en ny säkerhetsordning

”Europe is in a fight”. Så inledde EU-kommissionens ordförande sitt årliga linjetal den 10 september. En strid om vår frihet, säkerhet och oberoende – helt enkelt om vår framtid – med Ryssland som huvudsaklig motståndare.

För den som tvivlade kom de följande veckorna att ge vatten på Ursula von der Leyens kvarn med kränkningar av luftrummen i bland annat Polen, Rumänien Estland och Danmark.

Europa är i strid

Europa är alltså uppenbart i strid, och har varit det långt innan von der Leyens tal. Det är dessutom en strid som Europa till stor del lär få bekämpa på egen hand.

Givet det växande hotet bör flera åtgärder tas för att skydda både mot dagens drönarhot och mot mer krävande militära utmaningar i framtiden

På försvarsminister Hegseths stormöte i förra veckan fick amerikanska generaler och amiraler inte bara instruktioner om att klippa sig och gå ner i vikt, utan också tydliga signaler om att den prioriterade kampen finns på hemmaplan.

Ett stort skifte för ett land som länge och framgångsrikt projicerat makt långt bortom sina gränser för att kunna upprätthålla en världsordning som gynnat många – men mest dem själva.

EU:s roll i ett nytt säkerhetslandskap

Så vad göra i denna turbulenta terräng där ett alltmer akut hot sammanfaller med en amerikansk omsvängning som riskerar att lämna oss allt ensammare i att hantera detta hot?

Det försvarspolitiska samarbetet inom EU har utvecklats under lång tid, ibland med friktion i förhållande till Nato, men har i dag en relativt tydlig inriktning.

Den största omedelbara nyttan av EU:s arbete inom försvarsområdet ligger i att agera draglok för den nödvändiga försvarsindustriella utvecklingen samt att erbjuda skydd mot hot som inte når upp till nivån där Natos artikel 5 är aktuellt.

Det vill säga, ingen EU armé lär siktas på länge men det finns roller som tydligt kan bidra till den strid Europa just nu befinner sig i. Givet det växande hotet bör flera åtgärder tas för att skydda både mot dagens drönarhot och mot mer krävande militära utmaningar i framtiden.

Utan spaning ingen aning

Europa måste bli bättre på att detektera och kartlägga drönartrafiken för att kunna identifiera och motverka hot.

Med oroväckande signaler från USA borde försvarspolitiken tydligare kopplas till en vision om vad Europa vill åstadkomma

Är medlemsländernas nationella system tillräckligt sammankopplade, och delas information i tillräcklig grad inom EU och Nato?

Det skiljer sig åt mellan länderna vem som har rätt att störa ut och fysiskt bekämpa drönare i de europeiska luftrummen.

Kan mer klarhet och samarbete säkerställas, och regelverken anpassas till det växande hotet – även mot civil och maritim infrastruktur?

Innovation på kort och lång sikt

Hur säkerställer Europa tillräcklig innovationskraft och därefter kontroll över kritiska innovationer?

På kort sikt handlar det om att driva fram och kontinuerligt utveckla system för detektion och bekämpning. På längre sikt om hur innovation kan formas för Europas behov av att ta större ansvar för sin egen säkerhet – kanske är det dags för ett europeiskt DARPA, modellerat på USA:s långvariga program för försvarsinnovation.

Hur kan EU:s marknads- och regleringsmakt bättre användas för att snabbt upphandla och skala upp lösningar? När kostnaderna för drönare sjunker måste även motmedel kunna produceras snabbt, billigt och i stora volymer – samtidigt som tekniken kontinuerligt uppdateras.

Försvarssamarbete och politisk vision

Den del av Europas försvarssamarbete som sker inom EU har länge kännetecknats av svagt ägarskap och en oklar koppling till medlemsländernas visioner för Europas säkerhet och roll i världen.

I dagens hotlandskap och med oroväckande signaler från USA borde försvarspolitiken tydligare kopplas till en vision om vad Europa vill åstadkomma i en värld under omdaning.

Att försvarsministrarna får ett eget mötesformat inom ramen för ministerrådet (i stället för att som i dag ses under utrikesministrarnas format) skulle kunna vara ett sätt att stärka EU:s försvarspolitiska förankring.