Erkänn att privatekonomi påverkar ofrivillig ensamhet, Forssmed

Sju av tio personer med psykisk ohälsa känner sig ensamma eller socialt isolerade. Det visar en ny undersökning från Verian, gjord på uppdrag av oss på Riksförbundet för social och mental hälsa (RSMH).

Ekonomisk utsatthet skapar barriärer

Samtidigt berättar våra medlemmar i en egen medlemsundersökning att ekonomiska svårigheter ofta förvärrar ensamheten. Många står utanför, inte enbart på grund av sitt mående, utan också för att pengarna inte räcker till gemenskap. Flera medlemmar beskriver hur ekonomin sätter gränser för relationer:

”Jag drömmer om att en dag ha råd att fika med mina vänner.”

”Jag hade nog känt mig mindre ensam om jag haft mina vänner inom ekonomiskt avstånd.”

Det är inte ovanligt att människor med psykisk ohälsa redan upplever känslor som skam, brist på ork eller en rädsla för att inte bli förstådda. Det kan bidra till att man drar sig undan. Även omgivningen kan sig undan av exempelvis osäkerhet. Och så uppstår en tystnad.

När sjukförsäkringen urholkas, bostäderna blir dyrare och ersättningarna minskar, lämnas många med psykisk ohälsa utan ekonomisk trygghet.

Hårdare villkor i sjukförsäkringen

Ensamheten måste förstås i sitt sammanhang. Den växer i ett samhälle där välfärden steg för steg försvagas. När sjukförsäkringen urholkas, bostäderna blir dyrare och ersättningarna minskar, lämnas många med psykisk ohälsa utan ekonomisk trygghet.

Vi ser hur människor i psykisk ohälsa får bära konsekvenserna av en politik som gjort det svårare att klara vardagen. Det är mer än uteblivna reformer, det handlar också om konkreta försämringar: hårdare villkor i sjukförsäkringen och andra former av ekonomiskt stöd, sänkt ersättning för dem som inte kan arbeta heltid, och höjda egenavgifter i vården. När välfärden dras tillbaka lämnas de mest sårbara utan skydd och riskerar att hamna i ensamhet.

Om socialminister Jakob Forssmed (KD) menar allvar med att förebygga psykisk ohälsa och minska ensamheten måste han börja där problemen uppstår. Den som inte har råd att delta, resa eller träffa vänner riskerar att stängas ute från det liv som andra tar för givet.

Välfärden sviker

Ett samhälle som vill minska ensamheten måste därför inte bara tala om gemenskap, utan också återupprätta välfärden. Därför vill vi uppmana våra högsta beslutsfattare att:

• Bygga broar mellan vård och civilsamhälle
  Ingen ska skrivas ut till tystnad och isolering. Vården måste se hela människan – livssituation, relationer och meningsfullhet, inte bara symtom. Primärvården behöver ett tydligt uppdrag att samarbeta med föreningslivet, där gemenskap kan bli en del av återhämtningen.
• Ge civilsamhället långsiktiga villkor
  För att fler ska kunna hitta gemenskap behövs trygga och inkluderande platser där människor får vara som de är. Här spelar civilsamhället och särskilt RSMH en avgörande roll. Våra mötesplatser erbjuder kamratstöd, tillhörighet och hopp – men de kan bara finnas kvar med stabil finansiering. Att regeringen avsätter 150 miljoner kronor till civilsamhället för att förebygga psykisk ohälsa är positivt – men tillfälligt. För att människor ska känna trygghet behövs långsiktiga stödformer och stabil finansiering.
• Stärka civilsamhällets roll i kampen mot ekonomisk ensamhet
  Civilsamhället når dem som vården inte når, men även föreningar behöver resurser för att kunna erbjuda lågtröskelstöd. Årets budget saknar direkta satsningar för människor i ekonomisk utsatthet, trots att just ekonomisk stress är en känd riskfaktor för psykisk ohälsa.
• Återupprätta välfärden och ge människor ekonomisk trygghet
  Ingen gemenskap kan ersätta en välfärd som sviker. Regeringen måste stärka sjukförsäkring, bostads- och försörjningsstöd, så att människor får möjlighet till både hälsa och gemenskap.

Ensamhet vid psykisk ohälsa är inte ett individuellt misslyckande utan ett samhällsproblem som kräver både medmänsklighet och politiskt ansvar.