Ensamheten vi tvingas välja, men inte vill ha

Den nationella strategin mot ensamhet betonar vikten av att minska den ofrivilliga ensamheten för att förbättra folkhälsan. Men när ensamhet beskrivs som antingen frivillig eller ofrivillig, lämnas viktiga erfarenheter utanför.

En överlevnadsstrategi 

På uppdrag av regeringen har Folkhälsomyndigheten tagit fram en nationell strategi mot ensamhet som ska gälla för perioden 2025–2029.

För att förstå våldsutsatta kvinnors erfarenheter måste ensamhet ses som något mer än en brist på sociala relationer eller nätverk

I strategin beskrivs ensamhet i tre former: social, emotionell och existentiell. Den kan vara självvald med tid för återhämtning, kreativitet och reflektion. Eller så ses den som ofrivillig – ett tillstånd som skadar både kropp och själ med brist på sociala relationer eller sammanhang. Men för oss är verkligheten mer komplex. Vi har lärt oss att välja ensamheten som ett skydd, som en överlevnadsstrategi.

För kvinnor i hemlöshet är ensamheten inte sällan en konsekvens av våld, av missbruk som självmedicinering, av ett liv där tillvaron präglas av kontroll, skam och maktlöshet. Det handlar inte om att vilja vara ensamma, utan om att inte kunna välja något annat. Att hellre bo ensam i ett kallt garage än i ett boende fullt av män, att lära sig titta bort i stället för att bli obekväm. Att inte orka förlora fler eller våga tro att någon kommer stanna.

Ensamheten vi inte valt

Vi möts inte av trygghet eller gemenskap – vi möts av tystnad, av myndigheter förväntas vi kunna navigera trots att vi saknar förutsättningarna. Vi lär oss att klara oss själva, inte för att vi vill, utan för att vi måste.

När rätt stöd uteblir och myndigheters bemötande präglas av krav snarare än förståelse, riskerar kvinnor i utsatthet att fastna i en ensamhet som känns både tvingande och omöjlig att ta sig ur. En ensamhet som ofta driver oss tillbaka till den misär vi försökt lämna, eftersom inga andra alternativ finns.

När strategin pratar om ensamhet blir vi åter osynliga. För att förstå våldsutsatta kvinnors erfarenheter – särskilt kvinnor i hemlöshet – måste ensamhet ses som något mer än en brist på sociala relationer eller nätverk. Det handlar också om att samhället inte ser oss, inte vill se oss. Att inte passa in i bilden av vem som är hemlös, vem som är utsatt, vem som räknas. När strategin fokuserar på barns ensamhet, äldres ensamhet, mäns ensamhet – vilket absolut är viktigt – osynliggörs andra grupper. Kvinnor som oss.

Bredda perspektiven

Det är lättare att se oss som ”hemlösa”, ”missbrukare”, ”förlorade”, snarare än som ensamma. Ensamma i att hantera trauman, myndighetskontakter, diagnoser och vardag. Ensamma i att försöka förstå hur samhället fungerar, utan manual, utan marginaler. Att våga be om hjälp utan att förlora det lilla man har.

Att kalla vår ensamhet frivillig är att förminska men att kalla den ofrivillig är att missa varför vi väljer den. Vår verklighet är en paradox: vi väljer ensamheten för att slippa övergrepp, svek och utsatthet.

Men vi vill inte vara ensamma. Vi efterlyser därför en breddning av perspektiven i strategin mot ensamhet. Den behöver inkludera våra röster, våra berättelser. Det måste finnas utrymme för den valda, men ofrivilliga, ensamheten. För så länge ensamhet definieras snävt, lämnas vi kvar i tystnaden och blir osynliga, men fortfarande ensamma.