En bred energiuppgörelse kräver mer än kärnkraft

Enligt SKGS behöver industrin 66 till 81 terrawattimmar mer el redan om tio år. Att satsa allt på ny kärnkraft, som tidigast kan bidra i slutet av 2030-talet, är därför inte tillräckligt. Mot bakgrund av de svåra förutsättningar som råder på Sveriges elmarknad, där få kraftslag på grund av låga elpriser och ostadiga politiska fundament kan byggas på marknadsmässiga grunder, menar vi att det är motiverat att införa insatser för fler fossilfria teknologier.

Öppna för fler tekniker

Utgångspunkten för en bredare riskdelningsmekanism bör vara det redan beslutade planeringsmålet om 300 terrawattimmar, som bryts ned i tidsatta utbyggnads-/kapacitetsmål för respektive kraftslag.

Ett nytt system bör ha ett form av ”tak”, det vill säga, en begränsning i kapacitet (GW) och tid.

Ett ändamålsenligt sätt att uppnå en bredd av teknik i produktionsmixen vore vidare att erbjuda en teknikneutral riskdelningsmekanism i form av ett statligt stöd under en begränsad period.

Hittills har 1,5 GW kärnkraft ansökt om statlig riskdelning. Samtidigt sägs regeringen vara villig att stödja uppemot 5 GW ny (kärn)kraftsproduktion i ett första skede. Detta lämnar utrymme att öka konkurrensen mellan kraftslag genom att stötta fler, och dessutom billigare, tekniker: Havsvinden är kostnadseffektiv, stabil och storskalig och kan tillföra ny el redan inom ett fåtal år. Med regeringen som tillståndsgivande instans kan den byggas när och där den behövs, och utgör ett bra komplement till kärnkraften också ur ett geografiskt perspektiv.

Inför CfD-auktioner för alla kraftslag

Ett konkret verktyg finns redan i form av de tvåsidiga differenskontrakt (CfD) som regeringen öppnat för kärnkraften. Denna välbeprövade riskdelningsmodell är också EU:s rekommenderade väg för att kombinera investerarsäkerhet med kostnadskontroll.

Sverige behöver en mix av lösningar, utifrån principen att varje kraftslag ska bidra på sina egna meriter.

Genom CfD-auktioner kan staten säkerställa kostnadseffektivitet via konkurrens och fasa in ny elproduktion i linje med nätkapacitet, stigande konsumtion och klimat-/energimål.

Ett nytt system bör ha ett form av ”tak”, det vill säga, en begränsning i kapacitet (GW) och tid, som avser alla kraftslag som omfattas av riskdelningsmekanismen (även kärnkraften).

För att inte tappa ytterligare tid bör systemet omfatta endast befintliga och mogna projekt, och för att klara driftsättning av storskalig produktion i form av havsvind till tidigt 2030-tal behöver systemet vara på plats 2027/2028.

Energipolitiken måste breddas

Om Socialdemokraterna och Moderaterna menar allvar med att skapa långsiktighet och stabilitet för energipolitiken kan det inte stanna vid kärnkraft. Sverige behöver en mix av lösningar, utifrån principen att varje kraftslag ska bidra på sina egna meriter – och utifrån att tiden är knapp.

Elektrifieringen kan inte vänta inte på nya reaktorer. Den kräver beslut här och nu.