Dina biceps är större än Ariana Grandes midja

Jag sitter på bion med ett enda mål i sikte: Wicked-premiären. Den är smaragdgrön och glittrande. En film som kunde ha blivit en berättelse om systerskap, makt och motstånd. En hopplös förväntan.

Vi ser ett förfall i Sverige. Ett idylliskt faderland som glittrar med blåa ögon och svettiga magrutor. Moderlandet finns inte längre, och en svulten moder är medgörlig och ödmjuk. Rakar sig under armarna och lyssnar till sin man. Hennes döttrar scrollar TikTok. Där slingrar sig 00-talets skönhetsideal in, som genomskinliga larver i deras hjärnbark.

Sönerna får storhetsvansinne och stora muskler, för de är faderlandet. Barnen växer upp i en revolution där kroppar inte längre bara är kroppar.

Det här är ingen ny saga

Historien brinner av exempel på regimer som förstått hur lätt ett folk böjs när magen töms. Nazisterna dyrkade den disciplinerat tränade kroppen som tempel åt staten. Mussolini byggde sin manlighet lika hårt som sitt imperium: den stenhårda mannen och den spensliga kvinnan som biologiska roller, inte människor. Franco gjorde kvinnokroppen till hushållsföremål och manskroppen till en rustning.

Varje gång fascismen återvänder kommer den med två verktyg. Måttbandet och machon. Nu sköljer samma logik över oss i flödena. Ätstörda ideal gör folket följsamt. I ena änden skapas flickor som svälter sig tysta. I den andra: pojkar som bulkar sig högljudda. När flickor lärs att ta mindre plats lär pojkarna sig att ta mer. Två raka motsatser, trots att vi är samma. En rosa och medgörlig, en grön och dominant.

Deras manlighet är så porös att den behöver proteinshakes för att inte vittra. En identitet byggd på styrka eftersom tanken är för svag

Det börjar som anorexi i kroppen och slutar som intellektuell anorexi i nationens hjärnvävnad. Tunna tankar, tjocka muskler, noll självinsikt. En generation som tränat bort sina känslor och scrollat bort sin empati.

Mitt i detta har vi aktivklubbarna

Machokultur och hungerns ideologi

Hemma i mitt Gävleborg möts de på berget där jag var på min första fest. Som om berget bett dem komma. De står där, döljer sina finniga tonårsansikten, poserande som patriarkatets personliga PT:s. Men de skrämmer mig inte. Deras manlighet är så porös att den behöver proteinshakes för att inte vittra. En identitet byggd på styrka eftersom tanken är för svag.

Jag vägrar acceptera ett land där hungern är ideologi. Där människovärde vägs. Låt oss mata moderlandet. Låt henne stiga upp med brödsmulor i mungipan, rund av frihet och tillfredställelse. Låt hennes döttrar växa och hennes söner våga mjukna. Först då återvänder moderlandet – Hon som inte svälter sig för någon mans skull. Som sjunger i backarna, som doftar gräs och framtid. Hon som är vacker för att hon är hel. Ett mätt land är ett modigt land.

Kanske är bion en frizon från all denna skit. Jag köper alltid en stor popcorn. Filmen jag ser är trots allt ganska lång. Jag äter de sista popcornen, fast jag är mätt. Går ut ur biografen och öppnar Tiktok. Redo för kulturkritiker och hobbyister. Men nej. Internet kokade i stället ned hela Oz till en enda fråga.

Hur smal är Ariana Grande egentligen?

Häxan blev en vågvisare, inte en huvudroll. Det var ett kalorisnålt trolleritrick. Titta: en kvinna äter mindre och världen applåderar mer. Så raderar man ett budskap genom att krympa kvinnan tills hon inte längre hörs.

Sedan fyller machokultur vakuumet. När kvinnor bantas tysta matas män till bristningsgränsen. Det är faderlandets äldsta trick.

Svält kvinnorna tills de lyder, sväll männen tills de slår.

Jag hatar Moder Sveas anorexi. Och jag skiter i hur smal Ariana Grande är.