Det är dags att utreda begravningsfrågan

Med rötter i den svenska eldbegängelserörelsen från början av 1880-talet verkar Stiftelsen IGNIS för goda begravningsseder. Alla avlidna ska tas om hand på ett värdigt sätt. I dagens Sverige innebär det bland annat att det måste finnas en begravningsverksamhet som fungerar lika bra för alla oavsett vilken tro de har, och om de tillhör ett trossamfund eller inte.

Varje tid och varje samhälle har att fråga sig om begravningsverksamheten är ändamålsenligt utformad. Hur är det med den saken i dag? För att förstå varför den är som den är, är två årtal viktiga: 2000 och 2026.

Dubbelt demokratiskt underskott

Vid millennieskiftet år 2000 ändrades relationen mellan kyrka och stat. Svenska kyrkan blev ett av landets trossamfund, med vissa undantag likställt med de andra. Med undantag för Stockholms stad och Tranås kommun hade Svenska kyrkans församlingar dittills utfört samhällets begravningsverksamhet. Skulle ordningen bestå?

Hur skulle de åtnjuta den individuella religionsfrihet som utlovas i såväl Europakonventionen som i den svenska regeringsformen?

Beslutet i riksdagen blev enhälligt. Kyrkan skulle fortsätta att vara den dominerande begravningshuvudmannen.

Då var ännu cirka 83 procent av svenskarna medlemmar i Svenska kyrkan. De hade demokratiskt inflytande över begravningsverksamheten genom att vart fjärde år kunna välja sina ombud i kyrkovalet. Men för dem som inte var med i trossamfundet Svenska kyrkan, som i stället var med i ett annat trossamfund eller inte var med i något alls, uppstod ett dubbelt demokratiskt underskott:

• Hur skulle de åtnjuta den individuella religionsfrihet som utlovas i såväl Europakonventionen som i den svenska regeringsformen?
• Hur skulle de som medborgare ha inflytande över och påverkan på samhällsuppdraget begravningsverksamhet?

Svaret blev att förse systemet med ett minoritetsskydd. Länsstyrelserna fick i uppdrag att ha tillsyn över begravningsverksamheten. De skulle även utse begravningsombud som skulle företräda alla dem som inte tillhör Svenska kyrkan och granska hur församlingen som begravningshuvudman tar till vara icke-medlemmars intressen.

Kritik har riktats tidigare

Det har delvis fungerat men inte varit problemfritt. Bland annat riktade Riksrevisionen 2006 stark övergripande kritik mot hur tillsynen och modellen med begravningsombud fungerade. Det var till exempel svårt att rekrytera ombud, dessa saknade ofta kompetens och länsstyrelserna hade ofta inte prioriterat begravningstillsynen så som det hade behövts.

Riksdagen har sedan dess skruvat upp kraven på begravningsombuden och omorganiserat länsstyrelsernas tillsyn, men ändå kvarstår problemen i hög grad.

En del begravningsombud har arbetat i lokal motvind, det vill säga Svenska kyrkans församlingar har inte alltid givit ombuden den insyn och det inflytande som de behöver ha för att utföra sitt uppdrag. Svenska kyrkans nationella nivå har stöttat församlingarna med råd, men fortfarande brister alltför många församlingar exempelvis när det gäller information om samhällsfunktionen begravning till alla folkbokförda i församlingens geografiska område.

Var är översynen?

I en proposition till riksdagen 2011 utlovades en översyn av systemet med begravningsombud efter att de föreslagna åtgärderna fått verka en tid. Den har ännu inte synts till.

Nu kommer vi snart till årtalet 2026. Då kommer enligt Svenska kyrkans egna prognoser mindre än hälften av Sveriges invånare att vara medlemmar i Svenska kyrkan.

Redan i dag är Svenska kyrkan en tydlig minoritetskyrka. Det gäller särskilt i delar av våra storstadsområden och där utvecklingen i tätbefolkade tillväxtområden pekar åt samma håll. På mindre orter och på landsbygd kan förhållandena vara de motsatta. Medlemsandelen är där stor och förankringen på orten tydlig.

Redan i dag är Svenska kyrkan en tydlig minoritetskyrka

Nästa år kommer alltså det minoritetsskydd som kompromissen vid millennieskiftet gav i stället att bli majoritetens enda reglerade väg till inflytande i en minoritetskyrka som sköter en samhällsfunktion för alla. En sådan ordning är inte önskvärd och kunde inte heller förutses när den nuvarande ordningen beslutades. Den kommer knappast att hålla på sikt varken ur ett demokratiskt perspektiv eller som ett värn för individens religionsfrihet.

Det är dags att pröva alternativen

Vad ska man då göra? Som jag ser det finns det några alternativ som bör prövas:

1. Dagens ordning med huvudsakligen kyrkligt huvudmannaskap och två kommunala huvudmän består. Svenska kyrkan har sedan millennieskiftet utvecklat en redan högklassig verksamhet och värnat alla folkbokfördas likvärdiga tillgång till begravningstjänsterna. Men om ordningen ska bestå när kyrkans egna medlemmar utgör en minoritet krävs det en kraftigt förbättrad tillsynsfunktion, men också ett nytt majoritetsskydd.
2. Ett nytt renodlat kommunalt huvudmannaskap. Varje kommun har eller behöver ta fram samhällsinformation om begravningsverksamheten samt skapa demokratisk förankring och god kontakt med alla kommuninvånare. Kommunerna skulle, som i Stockholm och Tranås i dag, kunna finansiera begravningsverksamheten med en speciell begravningsavgift som fastställs av kommunfullmäktige.
3. En fastslagen samverkan i lämplig form mellan kommuner och Svenska kyrkan. En fördel med en sådan lösning vore att den ger ökad demokratisk legitimitet utanför kyrkan samtidigt som Svenska kyrkans samlade kunskap om och engagemang i verksamheten kan tas till vara.
4. Den Myrdalska kompromissen. 1972 lade utredaren Alva Myrdal fram ett förslag som knappast diskuterats sedan dess. Huvudmannaskapet är renodlat kommunalt men kommunerna kan uppdra åt en församling inom Svenska kyrkan att utföra verksamheten. Den stora fördelen med kompromissen är flexibiliteten, modellen kan justeras i takt med hur samhället förändras.

Nu är det dags för den tidigare aviserade översynsutredningen. Jag skulle säga att saken brådskar och att översynen, utöver grundfrågan om vem som ska vara huvudman för begravningsverksamheten även bör omfatta andra angelägna begravningsfrågor. Den orimligt långa tid som går mellan dödsfall och gravsättning eller kremation är exempel på en sådan fråga.