De statliga lärosätena är öppna för politiskt godtycke

När Universitetskanslerämbetet (UKÄ) förra året presenterade sin stora undersökning av akademisk frihet i Sverige visade sig att det som forskare ser som det största hotet är statlig styrning. Det näst största hotet uppfattades komma från forskningsfinansieringssystemet. Som professor Shirin Ahlbäck Öberg påpekat på dessa sidor: De statliga lärosätena är öppna för politiskt godtycke. Den akademiska friheten saknar skyddsräcken. Denna sårbarhet har givetvis funnits så länge lärosätena varit i statlig regi, men ovanstående beslut har påmint sektorn om vilka risker som finns.

Förra veckan kom ytterligare en sådan påminnelse: Vetenskapsrådet har haft en utlysning om forskning om det civila samhället som stängde i början av mars 2024, där beslut skulle meddelas i november 2024 och beviljade projekt dra igång 1 januari 2025. Men beslutet har ännu inte meddelats, och den enda information de sökande fått är ett meddelande från Vetenskapsrådet som på grund av en osäkerhet i regleringsbrevet innebär att de inte ännu kan meddela beslut om fleråriga projekt.

Det skadar möjligheten att bedriva forskning långsiktigt

Återigen: ansökningarna är skrivna, bedömningarna gjorda, hundratals timmar har lagts ned, och även om detta till slut avlöper väl och forskningsmedel betalas ut: oförutsebarheten, osäkerheten detta beteende för med sig är oacceptabel. För fastanställda forskare är det inte hela världen, även om det har konsekvenser för forskningen. Men för dem som behöver externa medel för att finansiera sin anställning är det ett jätteproblem, som kan innebära att de inte kan vara kvar vid universiteten. Prekära anställningar är sedan länge ett välkänt problem inom akademin, och den här typen av beslut ökar osäkerheten och oförutsebarheten.

Möjligheten att bedriva forskning långsiktigt skadas

Det finns två olika problem här. Ett rör forskningsfinansieringssystemet och existensen av riktade utlysningar överlag. En del ifrågasätter om detta är förenligt med genuin akademisk frihet, medan andra menar att regeringen naturligtvis bör kunna rikta medel till områden där samhället är i behov av mer kunskap. Vad alla torde vara överens om är dock att godtyckligt förändrade förutsättningarna för en bransch som redan lider av osäkerhet är oacceptabelt. Att det sker sent i processen är nytt. Det skadar möjligheten att bedriva forskning långsiktigt, det bidrar till stress och osäkerhet, och det innebär ett enormt slöseri med skattemedel när nedlagda arbetstimmar visar sig vara bortkastade.

I januari gick Johan Pehrson ut med att regeringen ska utreda om lärosätena ska sluta vara statliga myndigheter. Det är ett förslag som cirkulerat förut, men inte genomförts, delvis på grund av fördelarna med nuvarande arrangemang. Kanske är senaste årens dåligt förankrade beslut ämnade att skynda på just den utvecklingen.