Därför bör licensjakten på lodjur stoppas 2026 

Dagens lodjursförvaltning riskerar att förvärra både samhällsekonomiska och ekologiska problem – samtidigt som den saknar både vetenskaplig och folklig förankring. Därför har vi uppmanat landshövdingar runt om i landet att se över de mycket låga förvaltningsnivåerna för lodjur och att inte besluta om licensjakt på dessa nivåer.

Lodjur bidrar till friskare viltstammar

Under flera år har skadorna på skog och jordbruk ökat kraftigt till följd av höga klövviltsstammar. Antalet trafikolyckor med rådjur, dovhjort och kronhjort har samtidigt ökat markant, med stora kostnader för både den enskilda och samhället. Detta är välkända problem som återkommer i utredningar och statistik år efter år. Beslutet om licensjakt på lodjur framstår som dålig politik och bristande helhetssyn.

Lodjuret är en effektiv, naturlig predator på rådjur och hjortdjur. Till skillnad från mänsklig jakt orsakar lodjurets jakt inga trafikolyckor, inga störningar och inga följdkostnader. Tvärtom bidrar lodjuret till att minska klövviltsstammar på ett sätt som förbättrar trafiksäkerheten och minskar betesskador på skog och grödor.

Lodjuret fyller dessutom en ekologisk roll som toppredator som den mänskliga jakten aldrig kan ersätta. Som naturligt selektiv jägare tar lodjuret svaga, sjuka och unga individer av klövvilt. Detta bidrar till friskare viltstammar, minskad sjukdomsspridning och ett mer naturligt beteende hos bytesdjuren. Mänsklig jakt saknar denna selektivitet.

Risk för inavel bland lodjuren

Lodjurets kontinuerliga närvaro påverkar klövviltens rörelsemönster och betestryck i landskapet – en reglerande effekt som jakt inte kan åstadkomma. Att ersätta en toppredator med mänsklig jakt är både ekologiskt och samhällsekonomiskt felaktigt.

Till skillnad från mänsklig jakt orsakar lodjurets jakt inga trafikolyckor, inga störningar och inga följdkostnader

Trots detta har lodjursstammen i Sverige under lång tid pressats ned till nivåer som gör den sårbar. Låga populationer ökar risken för inavel och sjukdomsutbrott och minskar artens långsiktiga motståndskraft. Lodjuret är dessutom rödlistat, vilket ytterligare understryker behovet av försiktighet i förvaltningen.

Dessutom saknas folkligt stöd för dagens politik. Nationella undersökningar visar att 96 procent av befolkningen inte anser att rovdjur ska jagas enbart för att de konkurrerar med människan om jaktbart vilt. Ändå används just detta argument ofta för att motivera jakten.

Viltförvaltningen ska inte utgå från särintressen

Inte heller argumenten om tamdjursskador håller vid närmare granskning. Skadorna är begränsade i omfattning och orsakas i regel av enskilda individer. Dessa situationer kan hanteras genom riktad skyddsjakt. Därför har vi uppmanat landshövdingarna att ta ansvar för helheten. Förvaltningen måste utgå från samhällsnytta och ekosystemfunktion – inte kortsiktiga särintressen.

Om målet är minskade klövviltsskador, ökad trafiksäkerhet och fungerande ekosystem är slutsatsen tydlig: licensjakten på lodjur bör pausas och förvaltningsnivåerna höjas. Detta är inte en fråga om att vara för eller emot jakt i sig, utan om ansvarstagande politik och trovärdig naturförvaltning.