Cyniskt politiskt spel i Skogsutredningens direktiv

Skogsnäringen och regeringen framför i olika sammanhang skogens stora vikt för det svenska samhället.

Det hävdas att skogen och skogsindustrin bidrar med betydande del till det svenska välståndet, skapar det största positiva bidraget till handelsbalansen och utvecklingsmöjligheter för landsbygden.

Att skogsnäringen är viktig för sysselsättningen, gör stor klimatnytta och är oumbärlig för klimatomställningen, är den viktigaste plattformen för utvecklingen av bioekonomin, skapar nationell trygghet genom viktiga bidrag till Sveriges beredskap, skapar andra resurser och nyttigheter såsom bär, svamp, vilt, ren(t) luft och vatten.

Att skogen skyddar mot värme, ras och översvämningar, möjliggör stora sociala värden genom rekreation, folkhälsa och ekoturism och bevarar svenska kulturella värden av ett kulturlandskap som formats av människors långvariga och varierande utnyttjande av skogen och skapar estetiska och andliga upplevelser för oss människor.

Mot denna bakgrund blir man minst sagt förvånad när man läser direktiven till Skogsutredningen 2024.

En ensidig utgångspunkt

Min tolkning av utredningsdirektiven i klartext är ”stärk skogsägarens äganderätt, öka volymen av biomassaproduktion, öka avverkningarna, stoppa EU:s inblandning i svensk skogspolitik och nuvarande naturvärnande politik hindrar utvecklingen av skogsnäringen.”

Det är anmärkningsvärt att regeringen inte insett och beaktat i direktiven att utvecklingen av svenskt skogsbruk och skogsnäring är helt beroende av vår internationella konkurrenskraft

För att kunna hantera den stora vikten av skogen som näringen och regeringen hävdar ovan måste man beakta minst fyra perspektiv i direktiven och utredningen: det ekonomiskt-rationella, det naturvärnande, det sociala, och det kulturbärande.

Inget av de fyra perspektiven kan ensamt avgöra vad som är bäst i samhällets intresse utan en sammanvägning av de fyra perspektiven måste göras. Därför är en snedvridning av direktiven med tyngdpunkten på det första perspektivet en bräcklig grund för en långsiktig skogspolitik i samhällets tjänst.

Ett begränsat perspektiv

Det är anmärkningsvärt att regeringen inte insett och beaktat i direktiven att utvecklingen av svenskt skogsbruk och skogsnäring är helt beroende av vår internationella konkurrenskraft då vi exporterar 70-80 procent av vår skogsindustriproduktion.

Utredningsdirektiven förutsätter att efterfrågan på svenska skogsprodukter kommer att växa i all evighet med nuvarande industristruktur. Därför är direktiv och en utredning som inte behandlar hela värdekedjan skog-industri-marknad integrerat en vingklippt Skogsutredning.

Världen upplever nu en galopperande teknologisk utveckling som drivs av AI, quantum computing och digitalisering och inom ett antal år kommer skogsnäringen att se annorlunda ut än i dag. En utredning som inte beaktar den teknologiska utvecklingen utgör ofullständiga direktiv och en ofullständig utredning.

Bioekonomin framhävs av näringen och regeringen som en viktig framtid. Bioekonomin kommer att leda till produktion av andra produkter än i dagens industriproduktion och som kommer att ställa krav på ändrad skogsproduktion. Direktiv och utredning som inte tar bioekonomins möjligheter på allvar blir en haltande utredning.

Politisering av utredningen

Det är också anmärkningsvärt  att regeringen redan i utredningsdirektiven i stor utsträckning  ”dikterar” vilka förslag utredningen ska lägga. Signe Krantz hade nyligen en krönika i Altinget om att Sveriges utredningsväsende generellt håller på att falla sönder, vilket sätter denna utveckling i ett bredare sammanhang.

Man förväntar sig att det är utredningen som efter sitt arbete lägger förslagen. Nu är det som de ryska valen, man vet på förhand utfallet men man vet inte hur man tagit sig dit. Detta är vad Sten Heckscher (2025)  kallar för kontraktsparlamentarism.

Det behövs en motsatsvision till Skogsutredningen 2024:s vision om skogsbrukets och skogsnäringens framtid

I nuvarande regeringsform från 1975, som är en grundlag, stipuleras det att alla  som fullgör offentliga förvaltningsuppgifter (inklusive regeringen) ska iaktta saklighet och opartiskhet i sin verksamhet (Göran Sundström, 2025). Det kan ifrågasättas om regeringen har gjort detta i samband med formuleringen av utredningsdirektiven genom att ha ett begränsat ideologiskt perspektiv på skogsbruket och skogsnäringen. Regeringen har struntat i regeringsformens objektivitetsprincip.   

I riktlinjerna för statliga utredningar finns också kvalitetskrav. Där framgår exempelvis att faktaunderlag, verklighetsbeskrivningar och analyser ska vara ”så bra att de i stort accepteras av alla intressenter oberoende av politisk ideologi och övriga grundläggande värderingar”. Jag ifrågasätter om utredningen levt upp till detta.

Vägen framåt

Sammanfattningsvis kan man säga att det är ett cyniskt politiskt spel utan någon som helst ambition att lösa de betydande målkonflikter vi har i näringen med givna utredningsdirektiv utan tvärtom att förstärka dem.

Det behövs en motsatsvision till Skogsutredningen 2024:s vision om skogsbrukets och skogsnäringens framtid.

Det är hög tid att näringen, samhället, akademin och civilsamhället börjar att arbeta tillsammans sida vid sida för att få till det systemskifte som krävs. Det fungerar i andra branscher så varför inte inom skogsnäringen?

Jag har gjort en detaljerad genomgång av Skogsutredningens huvudbetänkande som kan läsas här.