Bevisbördan riskerar att underminera visselblåsarlagens syfte

Vid införandet av visselblåsarlagen lyfte jag tillsammans med Arbetsmiljöverkets tidigare generaldirektör Erna Zelmin frågan om visselblåsarlagens krav på att de omständigheter som åberopas ska uppfylla rekvisitet ”allmänt intresse”.

Frågan kommer bli helt avgörande

Arbetsdomstolens nyligen publicerade dom AD 2025 nr 47 visar nu att denna fråga kommer att vara helt avgörande för om en enskild visselblåsare ska skyddas av lagen eller inte. Frågan är dock om Arbetsdomstolen inte i och med sitt ställningstagande slår undan benen på hela visselblåsarlagstiftningen.

Tvisten gällde i detta fall om en specialistklinik inom plastikkirurgi hade brutit mot repressalieförbudet i visselblåsarlagen då man vidtagit åtgärder mot en läkare som visselblåst om missförhållanden i verksamheten.

Läkaren yrkade skadestånd för brott mot visselblåsarlagen med hänvisning till att hen rapporterat om missförhållanden av allmänt intresse och därefter utsatts för repressalier

Arbetsgivaren bestred för sin del att de rapporterade avvikelserna skulle anses utgöra missförhållanden av allmänt intresse enligt visselblåsarlagen och att läkaren omplacerats och arbetsbefriats på grund av samarbetssvårigheter.

Visselblåsaren har bevisbördan

Arbetsdomstolen konstaterar inledningsvis i sin bedömning att det är läkaren som har bevisbördan för att rapporteringen avser missförhållanden av allmänt intresse enligt visselblåsarlagen. 

Då domstolen bedömer att läkaren inte kunnat styrka att de rapporterade avvikelserna handlar om sådana missförhållanden som kan anses ha ett allmänt intresse så kan inte heller visselblåsarlagen anses tillämplig på detta fall.

Min inledande farhåga är att den tydliga bevisbörda som domstolen lägger på den enskilde visselblåsaren riskerar att underminera lagens syfte

Med denna utgång så blir då inte heller bestämmelserna om skydd för visselblåsare eller förbudet mot repressalier tillämpligt och läkaren döms att ersätta arbetsgivarens rättegångskostnader.

Två ledamöter har dock anmält skiljaktig mening och menar att det finns ett starkt allmänt intresse av att veta om en verksamhet lever upp till kraven avseende patientsäkerheten.

Hur ska visselblåsaren veta?

Detta domslut innebär att bedömningen kring vad som är ett allmänt intresse i visselblåsarlagens mening har fått en ganska snäv tolkning samt att två av ledamöterna önskat en bredare tillämpning av lagstiftningen.

Arbetsdomstolens bedömning kommer säkerligen att ge upphov till mycket debatt.

Min inledande farhåga är att den tydliga bevisbörda som domstolen lägger på den enskilde visselblåsaren riskerar att underminera lagens syfte.

Hur ska en enskild visselblåsare kunna bedöma om det rör sig om ett allmänt intresse när detta inte ens är klart för domstolens ledamöter?