Assistanssystemet pressas till bristningsgränsen

Socialminister Camilla Waltersson Grönwall (M) skrev för ett tag sedan på Facebook att regeringen aldrig lovat mer än att undersöka en indexering av schablonbeloppet för personlig assistans. Men när ersättningen för 2025 höjs med endast 1,5 procent, långt under både löne- och prisutvecklingen, framstår hennes ord som en cynisk kuliss.

För de som själva inte är beroende av assistans kan en procentsats låta abstrakt. Men bakom siffrorna döljer sig människors liv. Personlig assistans är inte en budgetpost att tänja på. Det är en livsnödvändig rättighet som avgör om en person kan leva självständigt, arbeta, bilda familj eller ens klara sin vardag.

När resurserna inte följer kostnaderna blir konsekvensen att timmar skärs ned, att utförare försvinner och att tryggheten försvagas.

Ett system i fritt fall

Över 90 procent av kostnaderna för personlig assistans är löner. Ändå vägrar regeringen ta höjd för de faktiska löneökningarna. Efter år av underfinansiering är branschens ekonomi redan hårt pressad. Många utförare har tvingats lämna marknaden. De som är kvar kämpar med kniven mot strupen, ofta på bekostnad av personalens arbetsvillkor. Assistenterna får springa fortare, arbeta mer oregelbundet och med allt sämre villkor, samtidigt som deras arbete är helt avgörande för att brukare ska kunna leva värdiga liv.

Personlig assistans är en rättighet. Inte en kostnadspost att nedmontera

Kritiken är både tydlig och samstämmig. SKR, Sobona, Vårdföretagarna, Fremia, STIL och Intressegruppen för assistansberättigade kräver alla en ordentlig höjning och en långsiktig indexering som följer löner och priser. Vårdföretagarnas beräkningar visar att schablonersättningen ökat 19 procent på tio år, medan omsorgsprisindex stigit med 31 procent. Gapet är redan katastrofalt, och växer för varje år.