Är Sverige redo att dela det historiska ansvaret för adoptionerna?

Den 26 mars höll en oberoende sydkoreansk sannings- och försoningskommission presskonferens. De berättade vad de kommit fram till när de granskat 56 fall av totalt 367 transnationella adoptioner som anmälts till dem av de nu vuxna, en gång bortadopterade koreanska barnen. Sverige är ett av de största mottagarländerna, sett till vår folkmängd. Hit har 10 000 barn kommit från Sydkorea, de flesta under 1970- och 80-talen.

Nu en månad senare är jag i Seoul på en kombinerad semester och jobbresa, mitt ressällskap är Sofia French, författare och journalist.

– Jag tror jag ska göra det till tradition att fira min registrerade födelsedag här i Korea, säger Sofia när hon får födelsedagssång på svenska av sina barn och på koreanska av våra koreanska vänner.

Demonstrationer och debattartiklar

Sofia har varit här ett antal gånger tidigare, hennes sökande efter sina rötter kan du lyssna på i radiodokumentären Tillbaka till Seoul.

Vi träffar Lisa Wool-Rim Sjöblom i Koreas näst största stad Busan, där hon bor med man och barn sedan ett och ett halvt år. Hon är en av de aktivister vars oförtröttliga kamp ligger bakom att sanningskommissionen även tagit sig an att granska adoptioner. Ursprungligen tillsattes den för att utreda brott mot mänskliga rättigheter under den japanska ockupationen och de militärdiktaturer som följde.

Vi behöver kritiskt granska det som för tillfället är den metod som tillfredsställer denna barnlängtan

I uppdraget ingår att komma med rekommendationer om hur brottsoffer ska kunna få  upprättelse och kompenseras. Initiativet att kontakta kommissionen kom från den danska gruppen av adopterade. Demonstrationer, debattartiklar, insamlande av material har skett på fritiden och med mycket kort om tid genom Svenska Koreaadopterades nätverk.

”Likt fraktgods”

Lisa Wool-Rim Sjöblom och hennes bror är två av 22 svenska fall som kommissionen granskat. 

– Det känns som en fantastisk seger att allt det jag tidigare hävdat och där jag blivit förringad, hånad, hotad och inte trodd, nu sägs offentligt, säger hon.

Slutrapporten kommer i juni, men i delrapporten slås fast att den koreanska staten står bakom en rad olika brott mot adopterades mänskliga rättigheter då barnen skickades till utlandet, ”likt fraktgods”, för att citera presskonferensen. Kommissionen har bland annat funnit bristande samtycke från förstaföräldrar, ibland handlar det om rena kidnappningar. Påhittade och manipulerade dokument där barn med föräldrar framställts som föräldralösa, byte av identiteter mellan olika barn, bristande kontroller av blivande adoptivföräldrar. Bristande rutiner när adoptionsbyråerna tog på sig rollen som vårdnadshavare. I Sverige var det Adoptionscentrum.

Adoptionsfrågan berör på personliga plan

Om Sydkorea nu är på väg att ta sitt ansvar, hur blir det med Sverige? Vid adoption finns alltid både sändare och mottagare. Svenska pars längtan efter barn skapade ett efterfråganstryck. Adoptionscentrums roll har tidigare på ett utomordentligt sätt beskrivits av Agnes Arpi här i Altinget.

Debatten hittills, den som förts och kanske framförallt den som inte alls förs, oroar. Adoptionsfrågan berör på personliga plan många av dagens makthavare. Något som inte får hindra oss att se de brister som funnits i systemet. Vi får inte nu, eller i framtiden, omformulera vad som är barns bästa, utifrån vuxnas barnlängtan.

Vi behöver kritiskt granska det som för tillfället är den metod som tillfredsställer denna barnlängtan, må det vara transnationell adoption eller surrogatmödraskap

Den andra juni ska den svenska adoptionskommissionen komma med sitt betänkande. Kan vi ta emot det den säger, och är vi redo att dela det historiska ansvaret med Sydkorea?