Personalen visade vägen under covid – låt dem bestämma i nästa kris

Sveriges krisberedskap är än en gång uppe för diskussion – inte minst utifrån samhällets bristande förmåga att hantera utmaningar i händelse av krig.

Det har gått fyra år sedan WHO klassade spridningen av Covid-19 som en internationell folkhälsokris. Vi vill påminna om de oanade styrkor som visade sig vara avgörande för att myndigheter och kommuner skulle kunna fortsätta leverera välfärd dessa år. Det var nämligen välfärdspersonalens individuella insatser och förmåga till anpassning som var centrala i den initiala hanteringen av pandemins effekter på samhället.

Strukturella problem blottades 

Pandemin blottade många strukturella problem – främst i form av underfinansierade och underbemannade offentliga verksamheter där sjukvård, äldrevård och skola är de tydligaste exemplen. Men även den övergripande styrningen och samordningen av statliga och kommunala välfärdstjänster lämnade mycket övrigt att önska.

Men trots dessa brister fortsatte stora delar av det offentliga Sverige att fungera.

Personalen på äldreboenden och vårdcentraler blev vår tids MacGyvers med plastfolie och silvertejp när skyddsutrustningen inte levererades. 

Läkare förvandlade sammanträdesrum till intensivvårdsavdelningar på några dagar. Lärare på skolor och universitet bytte klassrum och föreläsningssalar mot oprövad distansundervisning. Bibliotekarier hittade nya kreativa sätt att hålla öppet, låna ut böcker och stötta kulturlivet på landsbygden genom bland annat digitala sagostunder och bokkassar. Personalen på äldreboenden och vårdcentraler blev vår tids MacGyvers med plastfolie och silvertejp när skyddsutrustningen inte levererades. 

Viktiga insikter och lärdomar 

Pandemierfarenheten visar också att välfärdspersonalen i många fall upprätthöll centrala demokratiska strukturer. Lärare fick utvidga kontakten med föräldrar till barn med sämre socioekonomiska förhållanden för att säkerställa jämlik undervisning när denna skulle ske på distans. Bibliotek blev platser där marginaliserade grupper kunde ta en del av samhällsviktig information. De naturliga kontaktytorna minskade och kommunala tjänstemän fick hålla igen när kommunledningar ville införa pandemiåtgärder som skulle bryta mot socialtjänstlagen eller riskera att begränsa offentlighetsprincipen.

När vi nu pratar om Sveriges beredskap framåt kan vi inte bortse från dessa viktiga insikter och lärdomar, som delvis står i kontrast mot den överlag negativa beskrivningen av beredskapsläget.

Dessa erfarenheter bör vara vägledande i arbetet med att stärka den offentliga beredskapen:

1. Låt välfärdsprofessioner och yrken i större utsträckning bestämma över vilka resurser och förutsättningar som är nödvändiga för hantering, utveckling och granskning av det egna arbetet.
2. Utveckla kompetensen hos chefer och verksamhetsansvariga för att bättre kunna säkerställa resurser och stöd för sin personal i både normal – och kristider.
3. Lyft och förtydliga välfärdspersonalens roll i säkerställandet av inte bara den lokala och välfärdsområdesspecifika demokratin, utan också i generella demokratiska rättigheter, principer och värderingar – inte minst för att motverka legitimering av auktoritära tendenser i organiseringen och styrningen av våra myndigheter och kommuner.