Uran och sällsynta metaller ritar om det svenska gruvlandskapet

Länge har gruvornas geografi i Sverige varit ganska enkel. I Malmfälten bryts järnmalm och koppar. I Skelleftefältet utvinns basmetaller och guld och sedan finns det kvar några gruvor i Bergsslagen. Men nu håller bilden på att förändras.

Uranbrytning öppnar nya områden

Den enskilt största förändringen bottnar i beslutet att häva förbudet mot uranbrytning. På några få år har de flesta kända uranförekomster i landet mutats in. Det handlar om alunskiffrar längs fjällkedjan från Oviken i söder till Malgomaj i norr. Alunskiffer finns också på Billingen, där det på 1960-talet bröts uran i Ranstad. Undersökningstillstånd för uranförekomster i urberg finns lite varstans från Västervik i söder till Arjeplog i norr.

Senast jag räknade var den totala arealen på undersökningstillstånd kopplade till uran drygt 3 500 kvadratkilometer.

Just Västervik är för övrigt ett av de mer extrema exemplen på att nya delar av landet blivit intressanta för prospekteringsbolagen. För några år sedan fanns det ett undersökningstillstånd i kommunen. I höstas var det 26. Guld och sällsynta jordartsmetaller hör till det bolagen hoppas hitta här.

Höga kusten och Dalsland är andra områden som inte varit förknippade med gruvverksamhet, men där det nu finns undersökningstillstånd på stora områden.

Efterfrågan driver gruvexpansionen  

Det går att se några förklaringar till den här utvecklingen. Den första är att det numera är mycket större delar av det periodiska systemet som är intressanta att utvinna.

Ingen har väl missat att sällsynta jordartsmetaller är viktiga råvaror inom en rad industribranscher. Litium, kobolt, grafit och nickel används i batterier. Platina och palladium finns i de elektrolysörer, som används för att tillverka vätgas.

Den andra orsaken är stigande priser för en del metaller. Priset på guld och silver har nått rekordnivåer de senaste åren. Koppar väntas ha en långsiktigt stigande pristrend när det blir allt svårare att hitta nya fyndigheter.

För tio år sedan låg de årliga investeringarna runt 500 miljoner kronor. 2024 passerades för första gången två miljarder

Ovanpå detta kommer EU:s ambitioner att kraftigt öka produktionen av metaller för att minska beroendet av framför allt Kina.

Sammantaget gör detta att det satsas mer än någonsin på att hitta fyndigheter som så småningom kan bli till nya gruvor. För tio år sedan låg de årliga investeringarna runt 500 miljoner kronor. 2024 passerades för första gången två miljarder.

Öppnar för nya konflikter

När det blir tänkbart att öppna gruvor i stora nya områden i landet bäddar det också för fler skarpa konflikter. Vi har redan sett detta i Oviken. Det är ett område i Jämtland dominerat av jordbruk och där det är tätt mellan gårdarna och de små byarna.

De bolag som undersöker området har hittills redovisat mineraltillgångar på över sex miljarder ton. Det är flera gånger mer än det som brutits i alla gruvor i Malmfälten sedan 1890. Metallerna som ska utvinnas utgör ungefär 0,5 procent, 99,5 procent blir till ett svårhanterligt avfall.

Då är det inte förvånande att berörda kommuner säger nej till planerna och att det genomförts stora demonstrationer mot dessa.

Lokalsamhällen säger nej

Hittills har jag inte sett att någon kommunledning uttala sig för öppnande av urangruvor i den egna kommunen. Däremot håller det på att formeras ett lokalt motstånd på flera av de platser som är aktuella.

Att det till skillnad från i Kanada eller i grannlandet Finland inte finns något system som ger kommun eller region del i vinsterna från gruvverksamheten bidrar säkerligen också till att entusiasmen från den kommunala nivån är måttlig. Något som avspeglades i Kiruna kommuns beslut att inte ta fram en detaljplan för en grafitgruva i kommunen.

Flera av de senaste näringsministrarna har deklarerat sin kärlek till gruvorna. Men det blir allt mer tydligt att det är långt ifrån alla i de växande områden som berörs som delar dessa varma känslor för nya gruvor.