Låt inte staten göra samma misstag en gång till efter adoptionsutredningen

{{video:ID}}När regeringens särskilda utredare Anna Singer, överlämnade Adoptionskommissionens 1 600 sidor långa betänkande öppnades en dammlucka. Ansvarsutkrävande, eller ekonomisk kompensation för de brott mot mänskliga rättigheter och de felaktigheter som begåtts, har inte ingått i utredningens uppdrag, men självklart ställs frågorna nu.

DN har intervjuat justitiekanslern Thomas Bull som avråder från att hans myndighet skulle hantera skadeståndsanspråk då risken finns att det blir komplicerade, långdragna och kostsamma processer för den enskilde. En modell med en tillfällig myndighet med egen budget likt Ersättningsnämnden – som användes när före detta svenska fosterbarn och barnhemsbarn skulle kompenseras för vanvård – ser JK däremot som ”en rimlig hantering”.

Här behöver jag hämta andan. Jag behöver landa i insikten att statens juridiska ombud, JK, kallar modellen med Ersättningsnämnden för rimlig. När jag, genom journalistisk granskning, vet att den närmast var en katastrof för mer än hälften av dem som bad om ekonomisk upprättelse. De som än en gång blev avvisade, förnekade.

För säkerhets skull ber jag om förtydligande via mejl. Svaret blir: ”Hur just Ersättningsnämnden fungerade i praktiken och de erfarenheter som kan dras därifrån uttalar jag mig inte om och har inte heller någon bestämd uppfattning om.”

En domstol utan ombud

Ersättningsnämnden fungerade i praktiken som en domstol, men utan att den som sökte om den möjliga ersättningen på 250 000 kronor fick något ombud. 54 procent av de drygt 5 000 som ansökte fick avslag. En siffra som saknar motstycke vid jämförbara processer i andra länder och därför har upprört internationella forskare.

Varje ansökan prövades individuellt. Hur skulle det kunna vara en fungerande modell för 60 000 utlandsadopterade? Bevis i form av beslut från barnavårdsnämnder och tjänstemän skulle åberopas, men hade i många fall gallrats och eldats upp av ansvarig myndighet.

Hur skulle det fungera med adopterades handlingar där vi redan förstått att de kan vara påhittade?

Nämndens arbete granskades aldrig

Ingående frågor ställdes om till exempel sexuella övergrepp, med risk för retraumatisering.

När nämnden lades ned 30 juni 2016 lämnades hälften av den miljard som avsatts åter till staten. Inte minst detta borde lett till att arbetet granskats, vilket aldrig skedde.

Jag hoppas att de 60 000 utlandsadopterade aldrig behöver komma i närheten av något liknande.

Dock är den mycket krokiga vägen fram till 2011 väl dokumenterad av journalisten Åse Lo Skarsgård. Granskningen hade en tydlig rubrik:

”Så blev vanvårdade utan upprättelse”

Det är tyvärr slutsatsen. Upprättelsen uteblev för de vuxna före detta barnen, och för oss som ansvarstagande samhälle. Jag hoppas att de 60 000 utlandsadopterade aldrig behöver komma i närheten av något liknande.

Ett löfte som visade sig vara svårt att hålla

Justitiekanslern menar att en formell ursäkt från regeringen kan vara symboliskt viktig. Det kan den. Den 21:a november 2011 hölls en upprättelseceremoni i Stockholms stadshus. Blå hallen var full, alla som hade önskat fick inte plats, den äldsta deltagaren var 95 år. Orden från riksdagens talman Per Westerberg och barnminister Maria Larsson till dem som varit placerade i fosterhem eller på institution var förpliktigande: Vi ska göra allt som står i vår makt för att detta inte ska upprepas.

Det löftet visade sig för svårt att hålla. Med alltför täta mellanrum fortsätter rapporterna om övergrepp och vanvård att komma, år efter år, inifrån Sis-institutioner och HVB-hem.

Historien om de svenska barnhemsbarnen är fortfarande ett öppet sår.