Varför tiger regeringen när svenska industriintressen attackeras?

Just nu driver ett gäng bakåtsträvande politiska och ekonomiska aktörer på för att undergräva trovärdigheten hos den europeiska utsläppshandeln. En konsekvens är att auktionspriserna på utsläppsrätter här om veckan föll med tio euro per ton.

Nollsummespel för utsläpp och kolinlagring 

Vad många verkar missa är att EU:s klimatpolitik är ett sorts ”nollsummespel”. Om utsläppen tillåts öka på ett område (till exempel inom utsläppshandeln), måste de minska någon annanstans, mest näraliggande jordbruket eller vägtrafiken. Alternativt måste kolinlagringen öka (vilket leder till minskade virkesuttag).

Den revidering av unionens klimatlag som inom kort slutgiltigt klubbas, innebär att de årliga nettoutsläppen (utsläpp minus kolinlagring) inom unionen 2040 får uppgå till max 700 miljoner ton koldioxidekvivalenter (CO2eq) – detta om utrymmet för så kallade internationella krediter utnyttjas maximalt.

Om vi helt avstår från att använda krediter minskar utrymmet för nettoutsläpp till max 467 miljoner ton koldioxidekvivalenter. I dag är de årliga nettoutsläppen kring 3 000 miljoner ton CO2eq.

Till dessa nivåer – 467–700 Miljoner ton – kan man nå på olika sätt, och vare sig för klimatet eller ur klimatlagens perspektiv, spelar det egentligen någon roll vilka metoder vi väljer att använda.

Hotar svenska industrisatsningar 

Men: Den som ena veckan röstar för eller säger sig stödja EU:s nya 2040-mål, kan därför inte nästa vecka kräva att reglerna för utsläppshandeln försvagas utan att samtidigt berätta hur denna försvagning ska kompenseras på annat håll.

Detta förhållande nämner naturligtvis aldrig de som nu verkar för att underminera utsläppshandeln. Och de journalister som bevakar området verkar aldrig ställa motfrågan.

En rimlig huvuduppgift för en svenska regeringen är rimligen att i alla väder försvara svenska industriintressen

Hur det går har mycket stor betydelse för svensk industri. En försvagning av utsläppshandeln hotar i hög grad den rad av svenska industriprojekt som ligger vid omställningsfronten.

Deras lönsamhet, deras möjligheter att ragga investeringskapital, deras möjligheter att skapa jobb och välfärd i Sverige hänger på att priserna på utsläppsrätterna hålls uppe. Priserna behöver nog inte stiga nämnvärt, men de får absolut inte falla. Osäkerheten utgör i sig ett magnifikt hot mot satsningarna.

Anmärkningsvärd tystnad 

Mot den här bakgrunden är märkligt att den svenska regeringen (och för all del även oppositionen) är så enastående tyst om utsläppshandelns framtid. En rimlig huvuduppgift för en svenska regeringen är rimligen att i alla väder försvara svenska industriintressen – vilket i nuläget i hög grad handlar om att slå vakt om utsläppshandeln.

Men då duger det inte att tassa i förhandlingsrummet – då måste man gå i öppen polemik med de aktörer som nu försöker snacka ned utsläppshandeln. Och som ett minimum fråga de aktörer som nu attackerar systemet var de tänker sig att politiken ska stramas åt i stället!