Varför ska stockholmare få mindre assistans än Kristianstadsbor?

Personlig assistans är en av de viktigaste frihetsreformerna i svensk välfärd. Reformen är också en rättighetslagstiftning – en insats som inte ska avgöras av var i landet man råkar bo. Verkligheten är dock en helt annan, med stora skillnader mellan kommuner. Det drabbar bland annat människor i Sundbyberg och Mölndal – men även i våra två största städer, Stockholm och Göteborg.

Dramatiska skillnader

Personlig assistans ska garantera att människor med omfattande funktionsnedsättningar kan leva som andra, arbeta, studera och bilda familj. Men Assistansbarometern 2025 från Vårdföretagarna visar att skillnaderna mellan landets 50 största kommuner är dramatiska.

I landet totalt är det drygt 40 personer per 100 000 invånare som har kommunal assistans. I den kommun där tillgången är störst, Kristianstad, är siffran nästan 80 – dubbelt så många som rikssnittet. I Sundbyberg, som ligger i botten, är det mindre än en femtedel så många som i Kristianstad. Och även om man lägger ihop antalet personer som har antingen statlig eller kommunal assistans är skillnaderna lika tydliga: i Borlänge tre gånger fler än i Mölndal.

Det här är inte små variationer i statistiken. Det är skillnader som i praktiken avgör människors liv.

”Snåla behovsbedömningar”

Stockholm och Göteborg är Sveriges största städer, men när det gäller tillgången till personlig assistans ligger de långt under rikssnittet. Med 26 respektive 28 personer per 100 000 invånare med kommunal assistans placerar sig Stockholm och Göteborg som åttonde och nionde sämst bland de 50 största kommunerna. En rättighet blir i praktiken en fråga om var man bor.

Det är svårt att se en tydligare illustration av orättvisan. Skillnaderna kan inte förklaras av att människor i olika kommuner har olika behov. De beror i stället på två saker: snåla behovsbedömningar och ett splittrat ansvar mellan stat och kommun.

När staten blivit alltmer restriktiv i sina bedömningar tvingas kommunerna ta ett större ansvar. Men det sker på ett ojämlikt sätt. Vissa kommuner tar ett större ansvar, andra betydligt mindre. Resultatet blir en geografi av orättvisa, där det avgörande inte är behovet utan postnumret.

En rättighetslagstiftning ska inte bero på var i landet man bor – eller på vilken myndighet som råkar fatta beslutet. 

Många tror att en hög andel kommunala beslut beror på att kommunen ”kompenserar” för ett litet antal statliga. Men barometern visar att det snarare är tvärtom: kommuner med många kommunala beslut har ofta också många statliga. Det handlar alltså inte om balans – utan om olikvärdighet och rättsosäkerhet.

Gör assistansen likvärdig

Personlig assistans är en rättighetslagstiftning. Då måste den också fungera som en rättighet – likvärdig över hela landet.

Nu måste staten återta helhetsansvaret för assistansen. I dag får den som bedöms ha så kallat grundläggande behov mer än 20 timmar per vecka statlig assistans via Försäkringskassan, medan övriga hamnar på kommunens bord. Det leder till gränsdragningsproblem och ett stort mått av orättvisa. En utredning föreslog redan 2023 att Försäkringskassan skulle överta såväl beslut som finansiering från kommunerna från 2026. Trots att regeringen sagt sig prioritera ett sådant förstatligande har ingen tidplan presenterats och en reform torde nu tidigast kunna genomföras 2027. Det är angeläget att så sker.

En rättighetslagstiftning ska inte bero på var i landet man bor – eller på vilken myndighet som råkar fatta beslutet. Regeringen måste skyndsamt genomföra reformen och staten återta hela ansvaret.

Orimlig press på kommunerna

Behovsbedömningarna måste bli mer rättvisa och rättssäkra. Försäkringskassans egna bedömningar är i dag ofta alltför restriktiva och otydliga. Det skapar ojämlikhet, rättsosäkerhet och en orimlig press på kommunerna. Bedömningarna måste bygga på en helhetssyn på individens behov, inte på snäva tolkningar eller detaljerade minuträkningar. Endast då kan personlig assistans fungera som den rättighet den var tänkt att vara.

Så länge skillnaderna är så här stora kan vi inte tala om en jämlik välfärd. Skillnaden mellan Borlänge och Mölndal, Sundbyberg och Kristianstad, och andra kommuner är inte en fråga om statistik – det är en fråga om människors frihet och rättigheter. Det är hög tid för staten att återupprätta assistansen som den rättighet den en gång var tänkt att vara.