Utan en stark internationell rättsordning blir Norden mer sårbart

Den 4 november infaller Europakonventionens 75-årsdag. I stället för att fira står vi inför ett historiskt tryck på rättsstaten, demokratin och konventionen. Ett tryck som ställer krav på ett entydigt nordiskt stöd. Nu.

Moraliska gränser förskjuts

Ett kännetecken för kristider är att gränser förskjuts. Inte bara fysiska gränser, utan också juridiska, moraliska och politiska. Ord som en gång förenade människor blir plötsligt kontroversiella. Institutioner som länge har varit garantier för stabilitet och säkerhet är under press. Grundläggande rättigheter som en gång var universella ifrågasätts.

Den internationella rättsordningen är under ett aldrig tidigare skådat tryck – även från delar av världen som tidigare varit lojala mot denna ordning. Till och med Europarådet, som föddes som en del av det europeiska freds- och stabilitetsprojektet, ser nu sina hörnstenar – Europakonventionen och Europadomstolen – attackeras inifrån av de egna medlemsstaterna.

Sedan Europakonventionen antogs har den skyddat individers mänskliga rättigheter. Domstolen har utvidgat skyddet av européernas yttrandefrihet, homosexuellas rättigheter och förståelsen av vad som är en familj i dag.

Växande misstro mot institutioner

Europakonventionens årsdag infaller under det år som också markerar FN:s 80-årsdag – ett system som uppstod i kölvattnet av andra världskriget på grundval av internationellt samarbete och en global önskan om fred och samexistens. Europarådet och Europakonventionen var de första hörnstenarna i det europeiska projektet för fred och stabilitet. Under 75 år har de bidragit till att förena tidigare fiender, återuppbygga rättssystem, stärka demokratier och skydda medborgarna från godtycklig makt. De har gjort Europa mer stabilt, säkrare och mer humant.

För Danmark, Sverige, Norge, Finland och Island är mänskliga rättigheter, internationell rätt och internationella institutioner inte abstrakta ideal, utan konkreta säkerhetspolitiska garantier. 

Som nationella människorättsinstitutioner i Danmark, Norge, Sverige, Finland och Island delar vi därför en djup oro över att Europadomstolen möts av en växande misstro, även från länder som dragit nytta av dess skydd i årtionden.

Om det finns en genuin önskan att reformera konventionen eller domstolen, bör detta ske genom dialog, diplomati och samarbete mellan medlemsstaterna. Inte genom offentliga hot om utträde eller likgiltighet inför domstolens beslut, som vi har sett från mer auktoritära regimer som använder kritik som en förevändning för att försvaga rättsstaten.

Europa behöver inte mer splittring

Som små och öppna samhällen har de nordiska länderna ett särskilt intresse av att upprätthålla en stark, regelbaserad internationell ordning. När lag ersätts av makt är det inte supermakterna som får betala priset. Det är de mindre staterna. För Danmark, Sverige, Norge, Finland och Island är mänskliga rättigheter, internationell rätt och internationella institutioner inte abstrakta ideal, utan konkreta säkerhetspolitiska garantier. Det är de som ger vår röst tyngd, särskilt när vi möter mycket större aktörer. En nordisk region utan en stark internationell rättsordning skulle vara en mer sårbar region.

De närmaste åren kommer att avgöra om vi får ett starkare internationellt samfund eller ett mer splittrat Europa. Nu är det dags att visa att Norden fortfarande kan vara den röst i världen som insisterar på att individens rättigheter, trygghet och säkerhet hänger ihop. Därför bör de nordiska regeringarna tala klarspråk och stå fast vid de institutioner som i 75 år har gjort vår del av världen mer stabil, mer fri och mer rättvis. Stå fast vid att det finns tydliga gränser – som vi är beredda att försvara.