Uppdateringen av cancerstrategin missar den viktigaste frågan

Svensk sjukvård kostar runt 11 procent av våra samlade resurser, ungefär som i andra jämförbara länder. Ändå finns ett stort missnöje när det gäller tillgänglighet, bemötande väntetider och mycket annat.

”Patienterna byts ut mot tangentbord”

En förklaring är att en ny skön värld har utvecklats som bekostas av vårdbudgeten utan att bidra till den samlade vårdproduktionen. Namnet är kunskapsstyrning. Förenklat handlar det om att balansen förskjuts mellan dem som ger vård och de som jobbar med att beskriva hur vården borde ges.

Kunskapsstyrning bedrivs av ett flertal myndigheter samt av regionernas nationella system för kunskapsstyrning med ett svåröverskådligt antal grupper på nationell, regional och lokal nivå.

Vårdpersonal lockas att, helt eller på deltid, göra ett sidbyte, lämna vårdproduktionen och därmed få högre status, bättre arbetsvillkor och ibland lön. Patienterna byts ut mot tangentbord. Mängden av dokument med rekommendationer och strategier riktade till vården växer lavinartat, allra mest inom cancer.

Regionerna har sina egna cancerplaner, men de är okända för de flesta. År 2009 sjösattes en nationell cancerstrategi på regeringens initiativ. Den laddades med runt 500 miljoner kronor per år, i dagens penningvärde. Mycket har gått till de sex sjukvårdsregionala cancercentra, RCC, som har tjänat som ett slags cancervårdens arkitektkontor. Satsningen på cancer var vällovlig men har också väckt irritation inom andra diagnosområden, som känner sig förfördelade.

Det behövs inte mer nytänkande

Nu pågår ett omtag. Strategin ska uppdateras. En utredning har genomförts som är ute på remiss. Men den självklara fråga som borde ställas saknas: Vad har strategin hittills kostat – och vad har den givit för resultat? Det ursprungliga uppdraget var att komma till rätta med brister i cancervården. Inte med de medicinska resultaten i form av överlevnad, eftersom de var bra då och är det fortfarande.

I stället handlade det om den skiftande kvaliteten i vården, sen upptäckt, ojämlikhet, otillgänglighet, diskontinuitet, bristfällig information, avsaknad av delaktighet och inflytande för patienterna, långa väntetider, utebliven rehabilitering. Känns det igen?

Mängden av dokument med rekommendationer och strategier riktade till vården växer lavinartat, allra mest inom cancer.

RCC har verkligen fokuserat på problemen och introducerat olika sätt att komma till rätta med dem. Men de ”kunder” som detta vårdens arkitektkontor har – regionerna och klinikerna – har visat måttligt och framför allt högst skiftande intresse.

Och varför skulle detta lyckas bättre när inte ens skarp lagstiftning – hälso- och sjukvårdslagen och patientlagen – följs? Myndigheten för vård- och omsorgsanalys har upprepande konstaterat detta. Det är inte nytänkande som fattas. Det som behövs är att driva på de delar av vården som släpar efter. Taket är högt nog, men golvet behöver lyftas.

Busenkel förklaring

Resurserna finns men resultaten uteblir. Ett mysterium? Nej då, förklaringen är busenkel. Om vården dräneras genom att andelen som jobbar med utveckling och administration får växa på produktionens bekostnad, så blir resultaten sämre. Det vet vilken konkurrensutsatt verksamhet som helst. Därtill finns det inte någon som kan ställas till svars för hur pengarna används.

I stället har riksdagen delegerat ansvaret till våra 21 regioner. Dessa måste var för sig utreda och rigga allt sådant som enligt lagen borde vara enhetligt i landet. Det ändlösa dubbelarbetet dränerar ekonomin. Patienterna möter en vård som varierar i kvalitet och kapacitet i hela landet, men de saknar lagfästa rättigheter att ställa krav och välja vårdgivare utanför den egna regionen.

Samtidigt händer mycket annat som ändrar och fördunklar spelplanen. Vi har snart sex så kallade Comprehensive cancer centres vars viktiga uppgift är att ”arbeta multidisciplinärt och innovativt för att säkerställa att patienterna får bästa möjliga vård”. Det har även etablerats centra för precisionsmedicin för utveckling av metoder att, utifrån biomarkörer, ”ge rätt insats i rätt tid och därmed förbättra vårdkvaliteten och patienternas livskvalitet”.

Hellre implementering än innovation

Dessutom satsar EU stort på cancervården med forskningsmedel och kunskapsstyrning i form av en ”Cancer beating plan”. Förhoppningsvis kommer något gott ur allt detta, men risken finns att ännu fler vårdarbetare lämnar patienterna för att jobba med kunskapsstyrning.

En ny cancerstrategi behövs eftersom den gamla har missat målet. Men för att lyckas måste fokus flyttas från innovation till implementering och riktas direkt mot de problem som fortfarande är olösta. Strategin måste förankras i vårdens linjeorganisation, inte till den sidoställda och maktlösa kunskapsstyrningen.