Debatt

Timbro: EU-kommissionen försöker göra den inre marknaden till en grön planekonomi

I stället för att införa nya handelshinder och ge sig in i ett dyrt subventionskrig med USA borde EU göra allt för att återuppta frihandelsförhandlingarna med Vita huset, skriver Carl Albinsson, Timbro. 

Ett frihandelsavtal mellan EU och USA skulle stärka den transatlantiska länken, öka den ekonomiska tillväxten och sänka kostnaderna för näringslivets gröna omställning, skriver Carl Albinsson, Timbro.
Ett frihandelsavtal mellan EU och USA skulle stärka den transatlantiska länken, öka den ekonomiska tillväxten och sänka kostnaderna för näringslivets gröna omställning, skriver Carl Albinsson, Timbro.Foto: Timbro/TT/Henrik Montgomery
Carl Albinsson
Detta är en opinionsartikel som speglar skribentens åsikter.

Att EU har valt att bygga klimatpolitiken på det marknadsbaserade utsläppshandelssystemet är i grunden bra. Genom att sätta ett pris på koldioxid minskar kostnaderna för omställningen. Här är EU:s klimatpolitik ett föredöme för resten av världen. Förhoppningsvis kommer fler länder att ta efter systemet.

Skadlig protektionism

Men tyvärr innehåller EU:s klimatpolitik mer än bara utsläppshandelssystemet. På senare tid har EU-kommissionen lanserat en rad rent planekonomiska förslag med stora subventioner och statsstöd till grön industri. Framöver kommer även de nya protektionistiska klimattullarna att fasas in.

Att massiva statsstöd är skadligt är väl känt via historiska exempel. När politiker delar ut pengar och väljer ut vilka tekniker som ska få finansiering ökar riskerna för korruption och snedvridning av marknaden. Men även klimattullarna, eller gränsjusteringsmekanismen för koldioxid som verktyget heter, är ytterst problematiska.

Tillväxten står på spel

Tanken är att EU ska reglera klimatutsläpp som har orsakats av varor som importeras till den inre marknaden, exempelvis från Kina eller USA. En importerad vara ska därför beläggas med en avgift som motsvarar priset på koldioxidutsläpp om den i stället hade producerats inom EU. I teorin ska åtgärden jämna ut spelplanen mellan EU och övriga världen då priset på koldioxid blir lika oavsett var i världen en vara är tillverkad. Logiken är: Varför ska vi tvinga europeiska företag att betala dyrt för koldioxidutsläpp när kinesiska fabriker kan släppa ut hur mycket som helst utan att betala för sig?

Glatt påhejade av fransmännen försöker EU-kommissionen stöpa om EU:s inre marknad till en grön planekonomi styrd från Bryssel.

I praktiken riskerar klimattullarna att skada världshandeln eftersom åtgärden är protektionistisk. Risken är att exempelvis USA, Kina eller Indien svarar med egna handelshinder, vilket skulle orsaka betydande ekonomisk skada i ett läge där vi behöver mer, inte mindre, tillväxt.

Tullar skadar EU:s ekonomi

Att EU har gett sig in i ett skadligt subventionskrig med USA är beklagligt. Glatt påhejade av fransmännen försöker EU-kommissionen stöpa om EU:s inre marknad till en grön planekonomi styrd från Bryssel. Mer pengar ska lånas upp gemensamt och produktion styras från central nivå. Men i stället för att införa klimattullar och pumpa ut massiva statsstöd borde EU på allvar försöka återuppta diskussionen om ett frihandelsavtal med USA.

Vägen dit är inte enkel. Det blåser protektionistiska vindar på båda sidor av Atlanten. Men det betyder inte att EU inte ska försöka. Ett frihandelsavtal mellan EU och USA skulle stärka den transatlantiska länken, öka den ekonomiska tillväxten och sänka kostnaderna för näringslivets gröna omställning.

Subventioner, planekonomiska strukturer och tullar kommer lägga en våt filt över EU:s ekonomiska utveckling. Bryssel måste inse att en klimatpolitik som hämmar ekonomisk tillväxt och handel inte kommer att accepteras när kostnaderna vältras över på Europas skattebetalare. 


E-postPolitik på allvar

Få GRATIS nyheter och en daglig politisk överblick från Altinget

0:000:00