”Tidö 2.0” vet vad de vill med civilsamhället – till skillnad från riksdagspartierna

Trots att det svenska civila samhället regelbundet lyfts fram som viktigt för flera av de mest avgörande samhällsfrågorna inför höstens val – vård, omsorg, skola och sysselsättning – saknas i stort sett en politisk debatt om dess framtida villkor.

Den offentliga diskussionen om civilsamhällets roll präglas av påfallande tystnad, både från de politiska partierna och från civilsamhällets egna företrädare. Ett av få undantag återfinns på Svenska Dagbladets ledarsida, där man polemiskt lyfter fram föreningslivet som ett ”bidragsindustriellt komplex”.

Tystnaden är anmärkningsvärd. Civilsamhällets organisationer engagerar i dag omkring hälften av Sveriges befolkning. De betraktas återkommande som en grundpelare i demokratin och som en viktig del av välfärdsbygget, särskilt när offentliga system utsätts för tryck. Under lång tid har dessutom nära, ibland kanske alltför nära, band utvecklats mellan staten och civilsamhällets organisationer.

Den svenska välfärden är i någon mening byggd kring fackklubben, bordtennisklubben och studiecirkeln.

Civilsamhället enligt Tidö 2.0

I idéprogrammet Tidö 2.0 – Nystart för Sverige, framtaget av Timbro och Oikos och möjligen en indikation på hur Tidöpartierna avser agera vid en valvinst, beskrivs det befintliga civilsamhället som ”i en osund beroendeställning” till staten.

Programmet presenterar sex åtgärder på området. Fyra innebär att staten i praktiken ska dra sig tillbaka: avvecklat stöd till folkbildningen, nedläggning av Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, avveckling av Allmänna arvsfonden samt avskaffat stöd till trossamfund. De två återstående punkterna syftar till att stärka privata donationer och garantera demokratiska organisationers tillträde till skolor och lärosäten.

Förslagen pekar mot en väsentligen förändrad relation mellan stat och civilsamhälle, och i förlängningen mot ett i grunden förändrat svenskt samhälle. Däremot är det långt ifrån självklart att de automatiskt innebär en nedmontering av varken civilsamhället eller demokratin, vilket flera kritiska röster hävdat.

Två möjliga tolkningar 

En välvillig tolkning är i stället att tankesmedjorna eftersträvar ett mer självständigt civilsamhälle, fritt från vad de uppfattar som statlig styrning. Och det är rimligt att anta att människor också i framtiden kommer att organisera sig oavsett statens stöd; den offentliga finansieringen står i dag endast för ungefär en tredjedel av civilsamhällets ekonomi.

En mindre välvillig tolkning är att förslagen riskerar att ruinera det samarbete – och den tillit – som byggts upp under årtionden mellan det offentliga och civilsamhället. De skulle kunna leda till ökad ojämlikhet, minskad samverkan kring samhällsinsatser och på längre sikt en försvagad demokratisk infrastruktur.

Redan resursstarka grupper skulle ges fortsatta möjligheter att organisera sig, medan resurssvaga skulle hänvisas till välgörenhet och privata gåvor — något som idéprogrammet dessutom uttryckligen vill underlätta. Konsekvensen riskerar att bli att de som redan har svagare ställning i samhället får minskade möjligheter att utöva sina demokratiska rättigheter när arenorna för möten, organisering och opinionsbildning krymper.

Partierna saknar vision

Timbros och Oikos förslag är åtminstone tydliga. De formulerar, om än i huvudsak genom att ange vad de vill avveckla snarare än vad de vill utveckla, en modell för det framtida civila samhällets villkor.

En motsvarande tydlighet saknas hos de politiska partierna. Vilken mer sammanhållen idé om relationen mellan stat och civilsamhälle bär exempelvis dagens socialdemokrati? I ett valår, där civilsamhället tillskrivs stor betydelse för både välfärd, demokrati och social sammanhållning, är inte denna tystnad god nog.

Sveriges stora civilsamhällesorganisationer kan och bör formulera gemensamma frågor till och förväntningar på politiken

Den kanske viktigaste frågan gäller dock civilsamhällets egna organisationer: vilken roll och vilka förutsättningar vill de själva ha i framtiden?

Civilsamhället behöver en gemensam röst 

Att civilsamhället inte kan tala med en röst är självklart – en högerextremistisk organisation, en djurrättsrörelse, en scoutkår och en lokal frimärksförening kommer knappast att skapa en gemensam agenda.

Men Sveriges stora civilsamhällesorganisationer kan och bör formulera gemensamma frågor till och förväntningar på politiken. Och om de inte kan enas, bör åtminstone det klargöras.

Civilsamhället är inte ett randfenomen. Det är i dag en av de viktigaste arenorna för demokratisk delaktighet, i viss mån utförare av offentligt finansierade tjänster, och diskuteras nu dessutom som en central resurs i kris och krig.

Därför är både politiska beslutsfattare och civilsamhällesföreträdare skyldiga väljarna – samma människor som vecka efter vecka håller föreningssverige i gång som ledare, kassörer och funktionärer – att redovisa tydliga och begripliga besked: vilket civilsamhälle vill de ha i framtidens Sverige?