Sverige behöver en ny planeringsmodell för infrastruktur

Öppna marknader, fri rörlighet och väl fungerande infrastruktur är hörnstenar om Sverige ska stå starkt i den internationella konkurrensen.

Uteblivet underhåll och flaskhalsar påverkar företagens förmåga att växa och anställa.

Hur väl transporterna fungerar beror på hur staten hanterar landets vägar, järnvägar, hamnar och flygplatser.

Men dagens planeringsmodell för infrastruktur dras med problem. Uteblivet underhåll och flaskhalsar påverkar företagens förmåga att växa och anställa.

En bärande tanke när dagens system infördes under 1990-talet var en mer samordnad process med likvärdiga samhällsekonomiska principer oberoende av trafikslag eller geografi. Sedan dess har planeringsmodellen förändrats något, till exempel som en följd av Trafikverkets bildande år 2010.

Även om delar av planeringsmodellen trots allt fungerar väl behöver några uppenbara tillkortakommanden lösas.

Underhållsskulden har försämrats

Flera regeringar har lovat rekordsatsningar på infrastruktur, men alltjämt ökar underhållsskulden och framkomligheten försämras. Därtill har Sverige en växande befolkning och näringslivet ökade godsvolymer. Sättet vi planerar infrastruktur på är avgörande för vår förmåga att hantera framtida utmaningar.

Fem framträdande problem är:

• Eftersatt underhåll: Enbart underhållsskulden på vägar och järnvägar uppgår till drygt 70 miljarder kronor.
• Kostnadsökningar: Projekt tenderar att bli dyrare, vilket Riksrevisionen har påpekat.
• Omfattande och trögrörlig planering: Det tar lång tid att färdigställa nya projekt och särskilt sammanhållande stråk.
• Urvalet: Bristande hänsyn till samhällsekonomisk nytta när projekt beslutas. 
• Övertecknad plan: Den nationella planen för infrastruktur innehåller många projekt med planerad byggstart om flera år med låg finansieringsgrad. Tillkommande regeringar har i praktiken att välja mellan en potentiell svekdebatt eller ökade anslag.

Ingen planeringsmodell är perfekt. Men när problem staplas på varandra riskerar det att utlösa en trafikinfarkt, på liknande sätt som Sverige i dag har utmaningar med till exempel elförsörjningen. Därför behöver politiken agera, och tänka om.

Politikens uppgift att hantera målkonflikter och prioritera hur allmänna medel används är inte enkel. Förväntningar från kommuner, regioner och lokala intresseorganisationer sätter ytterligare press på varje regering som ska besluta om en ny nationell plan. Just därför är det viktigt besluten är väl underbyggda.

Svenskt Näringsliv ställde nyligen frågan om vad som kan göras bättre till fem personer med lång erfarenhet av infrastrukturplanering från olika perspektiv. Det resulterade i antologin ”Vägval – fem tankar om framtidens planeringsmodell för Sveriges infrastruktur”.

Antologin innehåller såväl små reformer som stora förändringar, helt enkelt uppslag till en framtida utredning om hur staten planerar, finansierar och bygger infrastruktur. En röd tråd i kapitlen är att skruva på dagens planeringsmodell för att lösa några av de mest utbredda problemen.

Se över planeringsmodellen 

Politiken kan förändra planeringsmodellen, och tiden är mogen för en översyn.

Sverige har i dag lägst tillväxt i EU och står samtidigt inför en omvälvande omställning till ett klimatneutralt, elektrifierat och digitalt samhälle. Enkelt uttryckt, det är läge att agera för att behålla vår konkurrenskraft och stärka det svenska välståndet.

Förändringar av planeringsmodellen behöver föregås av en offentlig utredning, helst med parlamentarisk tillsättning, då problem kommer möta varje ny regering oavsett färg.

Företagen löser våra största utmaningar men infrastrukturen riskerar att bli en hämsko för näringslivet.