SD-kvinnor: Behövs ökad kunskap om könsstympning inom vården

DEBATT. Det finns fortfarande en efterfrågan på kunskap om kvinnlig könsstympning bland vårdpersonal, även om hur drabbade kvinnor bör närmas. Det skriver fyra representanter för SD-kvinnor.

Marlen Ottesen (SD)
Regionråd, Region Skåne
Camilla Nordström (SD)
Vice gruppledare, hälso- och sjukvårdsnämnden, Region Skåne
Linda Lindberg (SD)
Riksdagsledamot och förbundsordförande, SD-kvinnor
Sara Gille (SD)
Riksdagsledamot


För inte så länge sen var det den internationella dagen mot könsstympning. Trots att vi nu befinner oss i år 2021 kan vi tyvärr konstatera att fenomenet med kvinnlig könsstympning fortsätter att vara ett omfattande problem i flera delar av världen.

Djupt rotad ojämställdhet

Runt om i världen uppskattar Världshälsoorganisationen (WHO) att cirka 140 miljoner kvinnor är könsstympade. 2015 gjorde Socialstyrelsen en kartläggning och uppskattade att närmare 40 000 flickor och kvinnor befinner sig i Sverige och har tvingats genomgå ingrepp i sina underliv.

Det här är tyvärr gamla siffror, och man får inte glömma att det enbart är uppskattningar då det inte förs någon direkt nationell statistik över antalet könsstympade. Det är dessutom sannolikt att siffrorna ökat med den migrationspolitik som bedrivits i flera år.

Könsstympning är nära knutet till en traditionell syn på kvinnlighet, och ses internationellt som ett uttryck för en djupt rotad ojämställdhet mellan könen, och som en del av mäns våld mot kvinnor och i många kulturer är det en del av en struktur som begränsar och reglerar kvinnors sexualitet.

Konsekvenser

I forskningsstudier har det framkommit att de minnen som kan finnas kvar från tillfället då stympningen utförts kan vara traumatiska och livslånga. Detta resulterar i att kvinnor riskerar att återuppleva minnen från stympningen i samband med undersökningar, förlossning och även vid samlag. Internationella studier visar också att ingreppet kan ha en negativ inverkan på kvinnors självkänsla.

Framsteg i Sverige

År 1982 infördes i Sverige en lag (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor. Sverige var då första landet i västvärlden att förbjuda kvinnlig könsstympning. Därutöver är det även kriminellt att förbereda könsstympning: ett brott som lägst kan ge två års fängelse. Vidare har exempelvis hälso- och sjukvården getts undantag i offentlighets- och sekretesslagen som ger dem möjlighet att meddela polismyndighet vid misstanke om könsstympning.

Behövs mer kunskap

Myndigheten har i sitt arbete med att motverka könsstympning tagit fram informations- och utbildningsmaterial särskilt riktat mot verksamma yrkesgrupper inom skola, rättsväsende och sjukvård på en rad olika språk. Dessa åtgärder ser vi som positiva för att minska förekomsten av den här typen av kränkande och skadliga ingrepp mot kvinnor.

Vi anser dock att mer behöver göras, och välkomnar den överenskommelsen som Sveriges kommuner och regioner godkände i januari 2021, det vill säga en tilläggsöverenskommelse med staten som lyfter behovet av god vård för personer som utsatts för könsstympning.

Vi noterar att det bland vårdpersonal fortfarande finns en efterfrågan på kunskap om kvinnlig könsstympning i allmänhet, men även om hur drabbade kvinnor bör närmas och hanteras i synnerhet. Det upplevs också en generell brist på riktlinjer, en inkonsekvent tillämpning av regelverk och praxis, oklara och dåligt samordnade vårdvägar, otillräcklig kommunikation mellan vårdcentraler och sjukhus, samt diffusa ansvarsområden för olika roller i samband med vård.

Mycket arbete kvarstår

Patientlagens 1 kapitel 7§ föreskriver att “Patienten ska få sakkunnig och omsorgsfull hälso- och sjukvård som är av god kvalitet och som står i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet”. Vi vill utifrån detta belysa vikten av de könsstympade kvinnornas rättigheter att få en god vård, och vikten av ett proaktivt arbete för individer som blivit utsatta för könsstympning.

Den vård som i Sverige i dag kopplas till könsstympning handlar nästan uteslutande om att behandla långsiktiga komplikationer av ingreppet. Det finns inte alltid ett utökat långsiktigt vårdbehov, men konsekvenserna kan ändock vara livslånga, såsom urinvägsbesvär, samlagsbesvär och komplicerade förlossningar.

De insatser som nu initieras är oerhört viktiga, men det behövs också ett kontinuerligt arbete med att utvärdera dess effekter för att säkerställa att man kommer åt problemet. Mycket kvarstår i arbetet för att skydda, begränsa samt ge vård åt de flickor och kvinnor som riskerar eller har blivit utsatta.

För alla flickors rätt till en god barndom – för alla kvinnors rätt till ett gott liv.

Forrige artikel Professorer: Politikerna måste ut på banan och forma en ny skogspolitik Professorer: Politikerna måste ut på banan och forma en ny skogspolitik Næste artikel Ibn Rushd Västra: Kommuner måste fatta sakliga beslut Ibn Rushd Västra: Kommuner måste fatta sakliga beslut
Debatt: Lägg ner Delegationen mot segregation

Debatt: Lägg ner Delegationen mot segregation

DEBATT. Delegationen mot segregation (Delmos) arbetar utifrån en inkomplett bild av segregationen. Skattepengar och statsbidrag hamnar i fel händer. Vi måste lägga ner myndigheter som inte gör nytta, skriver Josefin Utas, Slöseriombudsman.