"Så kan staten minska gruvkonflikterna"

Av: Simon Haikola
biträdande universitetslektor, Linköpings universitet

Den svenska gruvpolitiken har under 2000-talet präglats av ihållande konflikter. Motståndet har omfattat en bred koalition av intressen, där lokalt förankrade grupper, som sökt förhindra ingrepp i den lokala miljön, har gjort gemensam sak med miljöorganisationer, akademiker, statliga myndigheter och överstatliga organ. Tillsammans har de bildat en kraftfull rörelse mot den expansionsinriktade och avreglerade gruvpolitik som formulerades i 2013 års Mineralstrategi, och väckt farhågor inom industrin om att Sverige ska komma att framstå som ett land där man inte kan starta nya gruvor.

Staten klev tillbaka

För att förstå detta motstånd måste man gå tillbaka till 1990-talets början. Genom en serie reformer öppnades då den svenska berggrunden upp för utländska kapitalintressen, samtidigt som den statliga prospekteringsverksamheten lades ner. I linje med tidens ideologiska strömningar tyckte man att staten borde kliva tillbaka för att istället låta marknadens krafter styra. Tillståndsprocessen blev till övervägande del en fråga mellan Bergsstaten, som ligger under Sveriges geologiska undersökning, SGU, vars uppdrag är att främja mineralintresset, och länsstyrelsen, som saknar mandat att säga nej till en gruva.

Statens tillbakadragande på gruvpolitikens område bör också sättas i samband med periodens decentralisering, vilken var tänkt att utöka det kommunala självbestämmandet men i praktiken inneburit svåra påfrestningar på alltmer ansträngda kommunala budgetar. Nedmonteringen av det statliga stödet till bostadsbyggande och en tilltagande arbetskraftsflytt från periferin till regionala centrumorter, har ställt orimliga krav på ekonomiskt utsatta kommuner att hantera de påfrestningar som en gruvetablering innebär. Samtidigt har den ekonomiska pressen givetvis gjort en möjlig gruvetablering än mer tilltalande i ögonen på kommunledningar som arbetar med små och troligen minskande skatteunderlag som huvudsaklig finansieringskälla.

Skapade konfliktlinjer

Statens tillbakadragande på gruvpolitikens område bör också sättas i samband med periodens decentralisering, vilken var tänkt att utöka det kommunala självbestämmandet men i praktiken inneburit svåra påfrestningar på alltmer ansträngda kommunala budgetar.

Genom avreglering och decentralisering drogs således konfliktlinjerna upp, men det dröjde tills 2000-talets gruvboom tog fart innan motståndet tydligt började manifesteras längs med dem. Runt tidpunkten för gruvboomens topp åren 2012-2013, stod två saker klart: För det första att konflikterna var så många, breda och ihållande att det vore missvisande att prata om enstaka, lokala protestaktioner. Snarare framträdde gruvpolitiken som 2000-talets enskilt största lokala miljöfråga i Sverige. För det andra visade sig den svenska tillståndsprocessen illa lämpad för en expansiv gruvpolitik. Bergsstatens resurser och uppdragsbeskrivning, i kombination miljödomstolarnas praxis, innebar att Bergsstaten i princip aldrig sade nej till en ansökan om bearbetningstillstånd. När undersökningstillstånden blev fler till följd av det ökade intresset ökade också antalet överklaganden och fall som hänvisades till regeringen för beslut.

Domen om gruvan i Norra Kärr

Högsta förvaltningsdomstolens dom i anslutning till den planerade gruvan i området Norra Kärr i Jönköpings kommun år 2016 förändrade tillståndsprocessen drastiskt. Domen innebär att miljökonsekvensbeskrivningen som följer med ansökan om bearbetningskoncession måste inbegripa en analys av ett betydligt bredare område än bara det där gruvan placeras, vilket tidigare varit praxis.

Det är fullt förståeligt att branschföreträdare ser domen som problematisk, men i mina ögon bör den snarare betraktas som en möjlighet att samtidigt stärka skyddet för miljön och minska behovet av långdragna rättsprocesser som utgör en svår påfrestning för såväl bolag som privatpersoner. För att domen ska kunna få denna positiva effekt krävs emellertid att Bergsstaten får utökade resurser att i bättre samverkan med länsstyrelsen hantera de nu mer omfattande miljökonsekvensbeskrivningarna, och att rennäringens och naturskyddade områdens status klargörs för att dessa ska kunna bedömas på ett konsekvent sätt.

Ökad tydlighet och tidig gallring

Med rätt resurser och klargöranden bör det nya bedömningssystemet efter Norra Kärr-domen kunna innebära en större tydlighet om vilka krav som ställs för att en gruva ska kunna få öppna i Sverige, och en tidig utgallring av sådana gruvprojekt som inte borde anses aktuella.