Så kan försvarsindustristrategin höja Sveriges försvarsförmåga

I veckan debatterade riksdagen regeringens försvarsindustristrategi. Strategin är viktig. Den sätter riktningen för hur Sverige stärker innovation, produktion och samarbete – och erkänner företagens roll både för försvarets förmåga och som säkerhetspolitiskt instrument. Men strategin är bara ena sidan av myntet.

Vilka är de nya politiska principerna?

För att få effekt i förbanden krävs nästa steg: politiskt förankrade principer för materielförsörjningen som styr myndigheternas anskaffningar. De gällande materielförsörjningsprinciperna togs bort med totalförsvarsbeslutet tidigare i år och det brådskar att ersätta dem med nya.

Skillnaden är grundläggande. Industristrategin ska säkerställa att det finns en konkurrenskraftig marknad för försvarsmyndigheterna att köpa ifrån.

Nu behöver Försvarets materielverk få i uppdrag att utveckla formerna för hur affärsrelationen med leverantörerna kan utvecklas med teknikutvecklingen

Materielförsörjningsprinciper måste däremot ange hur staten faktiskt köper. Det handlar om vilka säkerhetspolitiska avvägningar som ska göras, hur beroenden och osunda ensidigheter ska vägas. Men även vilka krav på försörjningsberedskap – rådighet, nyttjande och tillgänglighet över tid – som ska ställas, och hur staten ser på immateriella rättigheter när mjukvaror, data och uppdateringar har blivit centrala delar av försvaret.

Besluta om säkerhetspolitiska vägval

Det finns två fördelar. För det första ger tydliga anskaffningsprinciper myndigheterna mandat att prioritera tid och funktion när det behövs, i stället för att fastna i detaljer.

För det andra ökar de företagens investeringsvilja. Företag investerar inte på spekulation – de skalar upp när det finns kontrakt och riskdelning. Här är strategins betoning på långsiktiga beställningar, justerad riskfördelning och moderniserade tillverkningsmetoder en bra start som snabbt måste omsättas i arbetssätt.

Behovet är brådskande. Regering och riksdag har redan gett ett större beställningsutrymme för materiel – nu måste det omsättas till välavvägd förmåga. Därför behövs också tydliga anskaffningsprinciper som ger myndigheterna riktning och företagen förutsättningar:

• Säkerhetspolitiska vägval
  Vid varje anskaffning måste helheten vägas in. Vem vi köper från, och vilka beroenden som skapas över tid – genom uppdateringar, data och systemintegration – är en del av säkerhetspolitiken.
• Försörjningsberedskap som krav
  Staten bör tydligt ställa krav på rådighet, tillgänglighet och insyn i leverantörskedjan. Det handlar om att säkra alternativ, lager, produktionsvägar och rättigheter till drift, underhåll och uppgraderingar.
• Affärslogik som möjliggör investeringar
  Avtalen behöver uppmuntra investeringar och innovation. Strategin pekar redan på behovet av riskdelning och fleråriga beställningar – nu måste FMV få i uppdrag att utveckla hur affärsavtalen med leverantörerna kan följa teknikutvecklingen.
• Innovation och tempo­
  Använd fler upphandlingar av teknikdemonstrationer och mer flexibla, stegvisa upphandlingsformer. Det gör det lättare för små och nya aktörer att bidra till förmågeutvecklingen.
• Marknadsdialog om militära problemet
  Försvarsmaktens behov och planering bör löpande diskuteras med industrin – nära förbanden och på ett strukturerat sätt – för att säkra gemensam förståelse och kortare väg från behov till leverans.

Industristrategin säkrar att det finns en marknad. Anskaffningsprinciperna säkrar att staten kan köpa rätt saker i rätt tid – och därmed höja försvarsförmågan i den takt som det allvarliga läget kräver.