Riksdagsledamöter: Finns inga vinnare efter kriget i Gaza

Det finns inga vinnare efter kriget i Gaza. Det är uppenbart att civilbefolkning i både Israel och Gaza är de stora förlorarna. Inget har i grunden förändrats.

Israel har rätt till fred och säkerhet. Den rätten har även palestinierna. Det har nu gått 73 år sedan FN utlovade palestinierna en stat (1947), och 54 år sedan Västbanken inklusive östra Jerusalem ockuperades. Vad vi i stället ser är en fortsatt stegvis konfiskering av privat palestinsk mark. Där hus efter hus tas över i strid med Genevekonventionens förbud mot överflyttning av egen befolkning till ockuperad mark. I dag utgör hela 40 procent av Västbanken del av israeliska bosättningar, så kallade naturreservat och militära ”övningsområden”. Israel har sedan 2015 – i strid med folkrätten – förstört bostäder, skolor, daghem och lekplatser på Västbanken som finansierats av Sverige och EU till ett värde av 18 miljoner kronor utan att det lett till några konsekvenser för Israel.

Hamas är en organisation som är ansvarig för självmordsattentat, blodiga bombdåd där alla israeler betraktas som legitima mål. Organisationens stadgar innehåller antisemitiska konspirationsteorier om judisk strävan efter världsherravälde.

Humanitära rättens principer

Den militära eskaleringen i Gaza var inte oväntad. Trots vädjanden från bland annat Röda korset om att parterna ska leva upp till den humanitära rättens principer om att inte attackera civila mål har vare sig Israel eller Hamas lyssnat.

I detta läge är det inte rimligt att minska biståndet till Palestina. Tvärtom.

Luxemburgs utrikesminister Jean Asselborn konstaterade den 18 maj att ”EU nu måste skärpa sitt fokus för att stärka palestiniernas rättigheter och adressera de strukturella ojämlikheter som råder mellan Israeler och Palestinier som fått organisationer som B’Tselem och Human Rights Watch att tala om apartheid.”

Ansvaret vilar tungt

Både regeringspartiet Likud och andra större partierna i Knesset är i dag helt emot den självständiga livskraftiga Palestinska stat som FN och EU haft som mål i decennier. I stället har Likudregeringen inför valet allierat sig med de mest extrema politiska grupperingar av bosättare.

Ansvaret vilar också tungt på Palestinska myndigheten. Även om den har mycket begränsad makt så var det oacceptabelt att det utlovade valet sköts upp på obestämd tid och berövade medborgarna sina demokratiska möjligheter till påverkan. Inte heller här har EU, eller den svenska regeringen, agerat tydligt och kritiserat agerandet.

Inte läge att minska biståndet

I detta läge är det inte rimligt att minska biståndet till Palestina. Tvärtom. Både av humanitära skäl men även för att få till stånd bättre fungerande institutioner och åtgärder mot korruption samt till demokrati- och människorättsarbete genom civila samhället.

Om omvärlden trovärdigt ska kunna agera i denna konflikt så måste rättsstatens principer även gälla i relation till Israel och Palestina:

• Framtida fredsansträngningar måste utgå från ett rättighetsperspektiv med fokus på människors lika värde och ett slut på ockupationen.
• Fördrivning av palestinska familjer från deras hem, rivningar av humanitära insatser och fortsatt utbyggnad av illegala bosättningar på ockuperat palestinskt territorium måste få tydliga konsekvenser.
• EU bör förbjuda handel och ekonomiskt samarbete med bosättningar.
• Palestiniers rätt att delta i fria och demokratiska val måste värnas. Omvärlden måste sätta tryck på den Palestinska myndigheten så att val kommer till stånd. För detta krävs även Israels samarbete, exempelvis genom att säkra tillträde för valobservatörer från EU och att palestinierna i östra Jerusalem får rätt att rösta.

Finns de som vägrar vara fiender

Mitt i detta mörker måste man ändå glädjas åt att det i både Israel och i Palestina finns grupper av människor och organisationer som vägrar vara fiender. Det är dessa grupper av människor som borde vara det nya Israel och Palestina som EU och Sverige ska vara vän med.