Replik: Rädda sjukvården från SKR

Vårdplatsfrågan får också tydligare analys – det är inte brist på sängar eller plats, utan bristen på sjuksköterskor är orsaken. Men varför har vi brist? Även om vi inte har en ”massflykt” av personal, så står väl ändå svårigheterna att rekrytera sjuksköterskor för något? Vi vet att vårdbyråkratin till stor del består av sjuksköterskor med kontorsjobb – SKR kallar det karriärvägar. Att dra ner på vårdbyråkratin är prioriterat, men vårdbyråkratin skriver SKR ingenting alls om, trots att det är en fråga som debatteras hett.

Det vore klädsamt om regionerna slutade klä sig i offerkofta för problem som de själva bär ansvaret för.

När det gäller vårdens behov av personal är det inte framför allt demografin som är avgörande, utan vad vi anser ska ingå i vårdens uppdrag. Härom finns dock inga resonemang. Tvärtom konstateras att adhd-diagnoser utgör majoriteten av barn- och ungdomspsykiatrins verksamhet, och lösningen är att skicka en stor del av dessa till primärvården – en vårdnivå som SKR själva dock konstaterar är underdimensionerad.

Regionerna slösar bort kompetens

Vems ansvar är det? Och ska alla med adhd verkligen till primärvården? Innan man flyttar över stora patientgrupper bör man fundera över hur evidensläget ser ut, vad primärvården egentligen kan göra för gruppen och om verkligen primärvården är lösningen på problemet med ett ökat antal adhd-diagnoser. Kanske finns svaret i skolan, en annan sektor som SKR ansvarar för. Men rapporten tar inte heller upp denna aspekt.

Jag noterar också att fast läkarkontakt knappt omnämns i SKR:s skift. Man konstaterar att det är svårt med läkarkontinuiteten men gör ingen närmare analys, utan hoppar snabbt vidare till nästa avsnitt.

SKR konstaterar att det råder brist på många specialistläkare, men nämner inte alls var ansvaret för att var utbilda sådana ligger. Vi har många läkare i Sverige, men regionerna slösar bort tid och kompetens genom att inte se till att dessa får den vidareutbildning som behövs för att de ska bli färdiga specialister – som vi alltså har brist på!

Ta av offerkoftan

När jag har brist på middagsmat därför att jag inte orkade ta mig till affären och handla ser jag mig inte som ett offer, utan förstår att det är mitt eget fel. Det vore klädsamt om regionerna slutade klä sig i offerkofta för problem som de själva bär ansvaret för.

Nära vård-omställningen går finfint enligt SKR och påståendena att ”nära vård bara är snack” är en myt. Det omnämns att det pågår en omställning med ”nya arbetssätt”, vilket också är det enda vi får veta. Kritiken att inga resurser har tillkommit, att allmänläkarna och distriktssköterskorna blivit färre, är inget som kommenteras.

Vård- och omsorgsanalys får kritik för att siffrorna är från 2023, men SKR utelämnar till exempel Läkarförbundets, Praktikertjänsts och de egna regionernas uppföljningar av nyare datum som visar samma sak. SKR väljer helt enkelt att se det man vill se.

Avslutningsvis nämns att inget självklart blir bättre med ett förstatligande. Nej, självklart är det förstås inte. Men krav på förstatligande är kanske mest att betrakta ett uttryck för desperation. Någon måste ju ändå kunna göra ett bättre jobb än så här. Snälla pappa staten, rädda oss från SKR!