Replik: Även professorer bör hålla sig till fakta gällande miljöbalken

Darpö och Ebbesson å sin sida påstår att tillståndsprocesserna är ett till två år långa, och att det inte kan vara ett problem. Det bör dock noteras att den tiden endast avser en mindre del av tillståndsprocessen och att det är ett genomsnitt som innefattar allt från små ändringar till nyetableringar. Våra mätningar visar på en total snittid på fyra år. Naturvårdsverkets statistik visar dessutom att tiderna, relativt våra mätningar, har ökat med 50 procent.

Föreställningen om de generellt dåliga ansökningarna faller på sin egen orimlighet.

Dagens system är inriktat på bevarande i stället för hållbar utveckling. Det beror både på lagstiftningen och på tillämpningen. Därför måste vi både diskutera lagstiftningens utformning och tillståndstiderna, men också myndigheternas agerande. Det finns tyvärr ett problem med myndigheternas tolkning och tillämpning av regelverken som motverkar omställningen. Talet om aktivism härrör dock inte från näringslivet utan från två svenska statsvetare, som i en undersökning (Green Inside Activism for Sustainable Development) konstaterade att en förvånansvärt hög andel handläggare, enligt deras definition, var aktivister, det vill säga mer än starkt engagerade.

För debatten på saklig grund

Enligt miljöbalken ligger kunskapskravet på den som söker tillstånd, inte på myndigheterna. Det är därför företag anlitar de främsta experterna för att säkerställa god kvalitet i ansökningshandlingarna. Man har inte råd att inte få tillstånd på en investering som kan vara värd flera miljarder kronor. Föreställningen om de generellt dåliga ansökningarna faller på sin egen orimlighet. Jag delar professorernas uppfattning att debatten om miljöbalken och dess tillämpning bör föras på saklig grund.