Regioner nobbar rehabform som hjälper cancerpatienter

Fler regioner borde följa Stockholms och Skånes exempel och erbjuda patienter i behov av cancerrehabilitering en tids internatvistelse med patienter i samma situation. Av allt att döma har sådana vistelser, där rehabexperter med olika specialiteter medverkar, mycket positiva effekter. Men de flesta regioner säger nej till den formen av rehabilitering.

Vi klarar inte av efterfrågan

Cancerrehabfonden erbjuder sådana rehabprogram till patienter från hela landet och efterfrågan är mångdubbelt större än vi klarar av. Responsen från de som har deltagit är översvallande: 97 procent säger att veckan förbättrat deras psykiska hälsa, 89 procent att den fysiska hälsan påverkats positivt. Siffrorna har legat på den nivån under flera år och vid det här laget har över två tusen personer deltagit i utvärderingarna.

I underlaget till ny cancerstrategi, ”Bättre tillsammans”, som presenterades i vintras påpekas att ”grupprehabilitering” är en av grundstenarna inom rehabiliteringsmedicin. Möjligheten att möta andra patienter med liknande erfarenheter är ofta av stort värde.

Rehab i grupp kan naturligtvis bedrivas utan internatvistelse men mycket talar för att den formen ger större positiva effekter än att till exempel träffas en gång i veckan. Våra deltagare påpekar ofta att ”mellanrummen” i programmen, som raster och måltider, varit värdefulla och skapat kontakter med andra patienter som ofta upprätthållits länge.

En ögonöppnare för patienterna

En sökning på nätet visar att det finns vetenskapliga utvärderingar både utomlands och i Sverige av det som kallas ”inneliggande rehabilitering”. Jag kan inte gå i god för att det som utvärderats alltid motsvarar exakt den verksamhet vi bedriver, men generellt tycks det finnas god evidens för att inneliggande rehabilitering är effektiv i fråga om funktionell återhämtning och symtomlindring.

Möjligheten att möta andra patienter med liknande erfarenheter är ofta av stort värde.

När vi har fört dialog med regionerna kring dessa frågor framhåller de att deras rehabuppdrag är mycket bredare än vad som kan täckas in i en enstaka vecka. Och så är det naturligtvis. En rad följdeffekter av cancer kräver långvarig behandling och återkommande kontakter med vården. Men vår erfarenhet är att en rehabvecka har en roll också i det längre, bredare perspektivet.

Veckan blir en ögonöppnare för patienter om vilka möjligheter som finns. Ofta har de fått mycket lite information om det. Föreläsningarna påminner om att regelbundna och uthålliga insatser, i kontakt med vården eller på egen hand, kan vara avgörande för att må bättre.

Satsa mer på cancerrehabilitering

Den stora bilden är att regionerna generellt satsar för lite på cancerrehabilitering. Det har konstaterats gång på gång i offentliga utvärderingar och på sistone flera gånger i medierna. Utredningen ”Bättre tillsammans” påpekade att vårdprogrammet för cancerrehab beskriver omfattande insatser men att det som i praktiken erbjuds och genomförs är mer begränsat.

Utredningen drog en intressant parallell: ”I jämförelse med flera andra sjukdomstillstånd där rehabiliteringsbehov är vanligt förekommande, till exempel stroke, är rehabilitering vid cancersjukdom i lägre utsträckning integrerat i hälso- och sjukvården. I andra sjukdomsgrupper finns tydliga rutiner för när patienten ska bedömas av specialutbildad rehabiliteringsprofession.”

Det finns alltså all anledning att satsa mer på cancerrehabilitering över huvud taget. Eftersom kostnaderna jämfört med mycket annat inom vården är låga blir relationen vunnen livskvalitet per insatt skattekrona hög. Fler regioner skulle göra klokt i att låta rehabprogram på internat ingå i en sådan satsning.