Offra inte barnen på symbolpolitikens altare

Fryshuset reagerar starkt på regeringens förslag om att avveckla sluten ungdomsvård (LSU) och i stället placera barn i fängelser. Att sätta barn i vuxna fängelsemiljöer är inte bara inhumant, utan rent av kontraproduktivt. Forskningen visar att unga som möter fängelsemiljön snarare riskerar att fastna djupare i kriminalitet, än att bryta med den.

Vi vet också att straff i stället för stöd och rehabilitering inte leder till tryggare samhällen, utan till fler återfall och större utsatthet. Att låsa in barn som om de vore vuxna är ett brott mot både humanistiska värderingar och svensk rättstradition. Att sätta barn i fängelser innebär att vi överger hoppet om rehabilitering i en ålder då förändring är som mest möjlig.

Tänk dig en 13-åring. En ung person som har vuxit upp med svikna löften, en bristfällig skolgång och vuxna som utnyttjat dennes utsatthet. Nu vill staten låsa in barnet – inte för att skydda, utan för att statuera exempel.

Dessutom sker placeringen i kriminalvårdens institutioner för vuxna, där staten varken kan garantera skolgång eller trygghet från äldre förövare.

Massiv kritik mot regeringens politik

Regeringen fortsätter sitt repressiva reformpaket med förslag om att sänka straffbarhetsåldern till 13 år för vissa grova brott. Att kriminalisera barn i så låg ålder är ett djupt riskabelt vägval. I stället för att mötas av stöd, rehabilitering och en chans till förändring, riskerar barn att stämplas som brottslingar livet ut.

Att sätta barn i fängelser innebär att vi överger hoppet om rehabilitering i en ålder då förändring är som mest möjlig

Motståndet mot regerings repressiva politik mot barn och unga är massivt. Internationella studier, liksom svenska erfarenheter, ger en helt annan bild än regeringens förslag.

Forskning från bland annat Brottsförebyggande rådet (Brå) och internationella studier visar att repressiva åtgärder riktade mot barn inte leder till minskad brottslighet – snarare ökar risken för återfall och fortsatt kriminalitet.

Utredare avvisar förslaget 

Även flera av regeringens utredare är av annan åsikt. Sju av nio utredare säger nej till förslaget. Bland kritikerna finns även tingsrätter, hovrätter, Justitiekanslern, Åklagarmyndigheten, ledande barnrättsorganisationer och kriminologer, bland dessa finns pristagare i kriminologi Bryan Stevenson och den prisade hedersdoktorn och rättsexperten Frances Crook som riktat särskilt stor kritik mot den svenska regeringens politik om repressiva åtgärder mot barn och unga.

Även FN:s barnrättskommitté har uttryckt oro för Sveriges utveckling. Förslaget strider mot flera artiklar i barnkonventionen, däribland barns rätt till skydd, utveckling och att frihetsberövande ska vara absolut sista utväg.

Sedan 2020 är barnkonventionen svensk lag, hur kan vi medvetet gå emot vår egen lagstiftning?

Trygghet skapas inte bakom låsta dörrar 

Vi vet att barn som begår brott ofta själva är utsatta: barn som lever i fattigdom, som inte klarar skolan, som lider av psykisk ohälsa eller som har blivit utnyttjade av vuxna i kriminella nätverk. Att möta den utsattheten med fängelsedörrar snarare än stödinsatser är att abdikera från det ansvar vi har som samhälle. Det är ett svek mot barnen och mot våra egna värderingar.

Att straffa barn hårdare är inte att ta ansvar, det är att blanda ihop upprättelse med hämnd

Fryshuset har i sitt remissvar formulerat det tydligt: att sätta barn i fängelse löser inga problem – det skapar fler. I stället måste vi göra gängen ointressanta. Vi behöver vara snabbare än de kriminella strukturerna – inte genom att möta barn med straff, utan genom att erbjuda något bättre.

Det är i det tidiga stödet, i skolgången, i familjehem med utbildade vuxna, i starka civilsamhällesinsatser och samordnad elevhälsa som vi kan göra skillnad. Det är där tryggheten börjar.

Att låsa in barn är inte rättvisa 

Brottsofferperspektivet då? Ja, brottsoffer förtjänar rättvisa. Men rättvisa skapas inte genom att låsa in 13-åringar. Den skapas genom att vi faktiskt bryter brottscykler och förhindrar att fler blir offer. Att straffa barn hårdare är inte att ta ansvar, det är att blanda ihop upprättelse med hämnd. 

Vi måste våga hålla två tankar i huvudet samtidigt: skydda samhället från grov brottslighet och skydda barn från att offras på symbolpolitikens altare. Att reagera på barns brott är nödvändigt. Men reaktionen måste vila på evidens, respekt för barns rättigheter och långsiktiga lösningar. Allt annat är ett farligt experiment, med barns liv som insats.

Sverige kan bättre än så.